Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Patrik Kronqvist

Från gubbslem till Fi-byråkrati

Om Schyman får makten blir Sverige en enda stor, kvävande studiecirkel. Vinner jämställdheten verkligen på det?

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Den lågt hängande frukten i välfärdspolitiken börjar ta slut. Att bygga miljonprogrammet var till exempel betydligt lättare än att åtgärda otryggheten i bostadsområdena. Att samhällsproblemen blir mer diffusa och därmed svårlösta kan förklara väljarnas missnöje med sittande regeringar, skrev Peter Santesson nyligen i Dagens Samhälle.

Kanske är sådana pessimistiska tankegångar också en delförklaring till genomslaget för Feministiskt Initiativ. För i Fi:s värld dignar de nedersta grenarna fortfarande av frukter. Tron på politikens verkningskraft är benhård – även om det handlar om mer abstrakta mål som att bryta könsmaktsordningen.

För att vara rättvis mot Fi är diffus politik mot diffusa samhällsproblem knappast något nytt. Det är standard för såväl blå som röda regeringar att tillsätta utredningar och skapa nya myndigheter när man inte riktigt vet vad man ska göra. Ta bara Demokratiutredningen som syftade till att ”öka medborgarnas engagemang i det demokratiska systemet”.

Men Feministiskt initiativ tar den typen av politik till en helt ny nivå. I Fi:s värld tycks det inte finnas ett enda samhällsproblem som inte kan lösas med ett handlingsprogram, en kartläggning eller varför inte ett nationellt kunskapscentrum.

Störst förkärlek har partiet för utbildningar i alla dess former. Om Fi fick bestämma skulle offentliganställda sitta i skolbänken för jämnan. Färdtjänstchaufförer måste öka sin genuskompetens, personal på särskilda boenden ska utbildas i reproduktiv hälsa, svenska diplomater ska genomgå obligatoriska utbildningar i hbtq-frågor och all skolpersonal måste få veta mer om alkoholens roll ur ett könsmaktsperspektiv.

Även om man delar Feministiskt Initiativs mål om ett samhälle där alla kan "utveckla sin fulla potential” infinner sig snabbt några frågor om medlen. Till exempel om de överhuvudtaget är verkningsfulla.

Björklund borde väl ha fixat skolan för länge sedan om åtgärdsplaner och kartläggningar hade varit mirakelkurer. Och då är skolproblemen ändå konkreta jämfört med många av de samhällsproblem som Fi vill bekämpa. Tanken att en och annan chaufför inte kommer att ändra åsikter, fortbildning till trots, tycks för övrigt inte ens ha föresvävat partiet.

En annan fråga är den om alternativkostnaden. Finns det ingenting som försummas när lärare tvingas genomgå massiva fortbildningsprogram i identitetspolitik? Praktisk undervisning, till exempel? Nej, hos Feministiskt Initiativ finns inte ett spår av den avbön från överbyråkratisering som övriga skolpolitiker nu ägnar sig åt. I stället skruvar Fi upp dokumentationskraven och kräver till exempel att alla kommuner ska särredovisa jämställdhetsarbetet i förskolan. Målkonflikten verkar överhuvudtaget inte existera.

Allt är förstås väldigt välmenande. Men samtidigt totalitärt. Åtskillnaden mellan stat och civilsamhälle är helt utsuddad, det finns ingen tvekan om vare sig mål eller medel. Det enda som står emellan oss och ett jämställt land av honung och mjölk är en jättestor studiecirkel.

Det är en öppen fråga huruvida Fi:s medel verkligen leder till större jämställdhet eller inte. Att vi får säga hej till ett nytt genusbyråkratiskt komplex står dock helt klart.