Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Patrik Kronqvist

Förortens kvinnor får inte svikas igen

Flera modiga kvinnor har den senaste tiden höjt rösten mot muslimska fundamentalisters förtryck i svenska förorter.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Historierna de har berättat är både sorgliga och upprörande. Nalin Pekgul har vittnat om hur småflickor i Tensta trakasseras för att de inte bär slöja, Zeliha Dagli från Husby har skrivit om hur hon inte längre vågar gå till kolonilotten i kortbyxor och riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh, V, har berättat om hur ungdomar får höra att svensk mat är haram – "smutsig".

Vittnesmålen är samtidigt hoppingivande. För ett första steg mot att bryta det förtryck som drabbar både kvinnor och män är att debattera problemen.

Men i veckan kom så ett motangrepp. Under rubriken "Hatkampanjen mot förorten är rasistisk" avfärdades deras berättelser av miljöpartisten Manijeh Mehdiyar och Maimuna Abdullahi, från Muslimska Människorättskommittén.

Deras budskap var att de kvinnor som berättade om sin vardag spred rasism och islamofobi. De anklagade dem också för att avsäga de kvinnor "man säger sig tala för all form av handlingskraft".


Det är en märklig anklagelse. I identitetspolitiska kretsar brukar man annars betona vikten av egna upplevelser. Men när Amineh Kakabaveh beskriver förtrycket hon ser påstås hon tala för andra – trots att hon själv bor och verkar i förorten. Och när en muslim som Nalin Pekgul kritiserar självpåtagna sedlighetspoliser stämplas hon alltså som islamofob.

Mehdiyar och Abdullahi verkar dock ha förutsett sådana invändningar. "Det är inget nytt fenomen att en företrädare med samma bakgrund främjar förtryck, islamofobi och rasism mot sin egen grupp", skriver de. I klartext anklagar de alltså sina meningsmotståndare för att vara "husblattar" eller onkel Toms.

Ett sådant rasistiskt påhopp borde ensamt diskvalificera duon från att tas på allvar. Men vill man verkligen förstå hur långt ut i den relativistiska tassemarken som de vandrar kan man läsa en debattartikel på SVT Opinion från i februari. Där beskriver Maimuna Abdullahi IS-terrorister som reser till Syrien och Irak för att mörda och våldta som "politiserade svenska muslimer".


Vänsterpartister – som annars ilsket brukar attackera minsta kristdemokrat som vågar ifrågasätta pappamånaderna – borde naturligtvis unisont fördöma smutskastningen av en partikollega som står upp för kvinnors rättigheter.

Men så skedde inte. I stället vidarebefordrade Christina Höj Larsen, partiets talesperson för "migration, inkludering och antirasism" snabbt angreppet via Twitter. Detsamma gjorde riksdagsledamoten Ali Esbati. Frågor om huruvida de därmed instämde i omdömet om partikollegan som en rasistisk islamofob besvarades inte.

Dessvärre ligger agerandet i linje med vittnesmål om hur Amineh Kakabaveh motarbetas internt i Vänsterpartiet för sitt engagemang.

 

Det är som en dyster pust från den debatt om hedersvåld som följde i spåret av mordet på Fadime Sahindal. Även då förnekades och relativiserades länge problemet. Och även då utsattes de som påtalade våldet för personangrepp.

Argumenten påminner också om varandra. Eftersom det finns jämställdhetsproblem i hela det svenska samhället är det fel att fokusera på problemen i vissa förorter, heter det.

Men det går naturligtvis att hålla två saker i huvudet samtidigt. Man kan både uppmärksamma det generella problemet med våld i nära relationer och se det förtryck det innebär att kvinnor på specifika platser riskerar trakasserier om de går barbenta.

 

Förra S-ledaren Mona Sahlin sa, när jag intervjuade henne i april, att det hon ångrade mest från sin tid som politiker var att hon inte agerade tidigare mot hederskulturen.

"Den var ett exempel på att man medvetet fegade ur en diskussion för att man var rädd för att sammankopplas med fel debattörer. Och därför svek man de utsatta tjejerna."

Även dagens undfallenhet kan till viss del säkert förklaras med en välmenande tanke om att inte gynna rasister och att undvika att stigmatisera muslimer som grupp. Det är också uppenbart att rasistiska krafter försöker utnyttja debatten för sina egna syften.

Men önskan att få slippa få medhåll av anonyma äggkonton på Twitter kan inte vara viktigare än att stå upp för alla kvinnors rättigheter – oavsett postnummer.

Det om något vore att ge rasisterna inflytande över politiken.

 

Läs också:
Vänstern har släppt kampen mot religiöst förtryck - till KD
 

 

 

Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!