Patrik Kronqvist
Ändå visar en granskning i gårdagens Aftonbladet att fyra av tio pappor som dömts för sådana mord fortfarande har kvar vårdnaden om barnen.
Det betyder att de inifrån fängelset har makt att försvåra skolbyten, motsätta sig vård för barnen och vägra skriva under passansökningar.
Tidningen ger flera exempel på hur barn hanterats chockerande okänsligt.
En pojke som sett sin pappa mörda mamman tvingades under flera år att sova över hos honom i fängelset. Och en flicka fick ha regelbunden telefonkontakt med sin far som använde samtalen till att försöka övertyga flickan om att det var mammans fel att hon blev mördad.
Fallen i Aftonbladets granskning är naturligtvis mycket ovanliga. Men de sätter fingret på ett större problem inom svensk socialpolitik: Föräldrarnas ibland allt för starka rätt till sina barn.
Såväl svensk som internationell forskning visar att adopterade barn i regel klarar sig betydligt bättre än barn som placeras i familjehem.
Varför vet man inte riktigt. Men en viktig skillnad är att en adoption ger barnen en ovillkorlig rätt till en familj även efter det att de fyllt 18 år. Många fosterhemsplacerade står däremot utan familjekontakter den dag de blir myndiga.
Till skillnad från en adoption är en familjehemsplacering dessutom bara ett administrativt beslut som kan ändras med ett pennstreck.
Omkring var fjärde längre placering upphör i förtid när barnen är i tonåren genom att familjehemmet avslutar den, visar en undersökning från socialstyrelsen. På så sätt kan barn över en natt förlora den enda familj de känner och som de kan ha bott tio år tillsammans med.
Trots flera fördelar är det numera extremt ovanligt med inhemska adoptioner i Sverige. Varje år adopteras endast omkring 200 svenska barn under 18 år, medan runt 25 000 barn placeras i fosterhemsfamilj eller på institution.
En anledning till det låga antalet är att adoption i Sverige nästan undantagslöst kräver samtycke från de biologiska föräldrarna.
I USA och Storbritannien, där man annars har en mer negativ syn på staten, väger barnens rätt till en familj tyngre och barn adopteras bort mot föräldrarnas vilja mer regelmässigt.
Att ta ifrån föräldrar sina barn är ett stort ingrepp som måste övervägas noga - om inte annat visar vanvårdsutredningen vilka katastrofala följder myndighetsbeslut kan få för barn. Men tidigare misslyckanden får inte bli en orsak till passivitet när barn far illa i dag.
För en barndom är mycket kort. Och går inte i repris. I väntan på att föräldrarna kanske, kanske ska få ordning på sina liv förvägras många barn i dag trygghet och stabilitet under sin uppväxt. För vad är egentligen det största ingreppet i ett barns liv: att adopteras bort tidigt till en familj eller att tillbringa hela barndomen i olika familjehem?
Ulf Kristersson som leder Moderaternas arbetsgrupp om barn och socialpolitik har föreslagit att socialtjänsten bör tvingas att utreda adoptionsalternativet när den ser små möjligheter för ett barn att återvända till föräldrarna inom rimlig tid.
Det är en bra början.
Men papporna som mördat sina barns mammor visar att det också går att förverka ett föräldraskap.