Patrik Kronqvist
I elfte timmen har Sverige så fått en Nato-debatt.
V-ledaren Nooshi Dadgostars krav på en folkomröstning följdes i helgen upp av språkröret Märta Stenevi som meddelade att Miljöpartiets nej till Nato ligger fast.
Det finns inget klandervärt i det. Det verkligt förvånande är snarare den lätthet med vilken miljöpartisterna faktiskt röstade ja till att skicka pansarskott till Ukraina.
Däremot är Märta Stenevis Nato-argumentation märklig.
I Ekots lördagsintervju sa hon sig vara orolig över den auktoritära regimen i Ungern och den långsiktiga demokratiska stabiliteten i Frankrike. Stenevi hävdade att ett Nato-medlemskap skulle begränsa våra möjligheter att kritisera andra medlemsländer.
– Om vi ska behålla den självständighet som krävs för att kunna arbeta effektivt mot fred, frihet och demokrati vill vi kunna välja vilken typ av länder vi samarbetar med, sa hon.
Som Nato-medlem skulle Sverige alltså få sämre möjligheter än i dag att verka för demokrati. Det är en mycket märklig syn på internationellt samarbete – även om man bortser från att Natostadgan betonar just försvaret av friheten och demokratin.
Samarbetet inom det överstatliga EU är betydligt mer långtgående än i den mellanstatliga försvarsalliansen Nato. Sverige kan som huvudregel inte ens neka att utlämna svenska medborgare till andra unionsländer, exempelvis.
Märta Stenevi och hennes partikamrater borde lyssna och lära.
Men betydde det att Märta Stenevi höll igen med sin kritik av Ungern för att värna den goda stämningen i Bryssel, under sin tid som jämställdhetsminister? Knappast, väl?
Nederländerna visar också att det går utmärkt att kritisera andra länder i Nato-klubben. När Ungern i fjol förbjöd skildringar av homosexualitet i skolorna var det premiärminister Mark Rutte som gick allra längst i sin kritik. Framför ögonen på Viktor Orbán föreslog han helt sonika att Ungern borde lämna EU.
Eller fråga Märta Stenevis tyska partivänner i Die Grünen. Om Nato-medlemskapet verkar hämmande på den tyska utrikespolitiken är det åtminstone inget som märks på den nya koalitionsregeringen. I regeringsförklaringen lovar man att intensifiera arbetet för mänskliga rättigheter och kontrollen av vapenhandeln samt är tuffare än tidigare regeringar mot den auktoritära utvecklingen i Natomedlemmen Turkiet.
När Miljöpartiet till sist slopade sitt krav på svenskt EU-utträde, 2008, var ett av huvudskälen att man ville använda unionen som ett verktyg för att driva gröna frågor. Samma logik kan förstås användas i fråga om Nato.
De Gröna i Finland resonerar just så. När EU-parlamentarikern Ville Niinistö i slutet av april argumenterade för ett ja till Nato var det uttryckligen i syfte att gynna demokratin och för att bekämpa auktoritära krafter.
”Det spelar roll vilken linje Finland driver som medlem i Nato. Det är viktigt för De gröna att betona att vi vill främja Finlands värderingar för mänskliga rättigheter, internationell rätt och demokrati inom Nato. [...] Vi måste se världen som den är för att kunna driva våra värderingar effektivt.”
Märta Stenevi och hennes partikamrater borde lyssna och lära.