Patrik Kronqvist
"Hemligt vårdprojekt ska avslöja simulanter" var rubriken på ett långt reportage i Sydsvenskan i söndags. Rubriken sammanfattar storyn ganska väl. I ett pilotprojekt kallat Hässleholmsförsöket läggs personer med assistansersättning in på sjukhus under ett dygn i syfte att utreda deras hjälpbehov. Personen får möta olika specialister, men dennes beteende observeras också mellan mötena.
"Skulle det vara så att du inte är sjuk, så är det lättare att glömma bort det om du är där i ett helt dygn än om du var där de tjugo minuter som man var hos doktorn när det förra intyget skrevs", förklarade Ulf Hallgårde på Region Skåne.
I mina öron låter det som ett lovvärt initiativ. Fusk och överutnyttjande av assistansersättningen har länge varit ett kostsamt problem.
Reportaget väckte dock starka reaktioner. "Vi tycker det är vansinnigt", dundrade Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder. "Väldigt etiskt tvivelaktigt", kommenterade Svenska Läkaresällskapets etikdelegation.
Därmed måste rapporteringen ha anses ha uppnått sitt syfte. För även om det bitvis var ett intressant stycke journalistik är reportaget försåtligt skrivet.
Reportern Jens Mikkelsen gör exempelvis ett stort nummer av att projektet skulle vara "hemligt". Men är det egentligen så konstigt att myndigheterna inte skyltar öppet med hur arbetet för att avslöja fuskare går till?
Han skriver också om hur "ett litet antal assistansbedrägerier" de senaste åren har fått stor uppmärksamhet i medierna.
Det är visserligen sant. Medierna har rapporterat mycket om den 47-årige Linköpingsbo som klättrade på pyramider trots att han enligt egen utsaga var rullstolsburen, om den 33-årige Halmstadsbo som uppgav att han hade svårt att gå men som sågs dansa med en Lisebergskanin och om den 69-årige Malmöbo som hävdat att han varit dement sedan 23 års ålder, men som ändå setts köra bil och spela kort på svartklubb.
Däremot ger formuleringen knappast en sann bild av problemets omfattning. En statlig utredning beräknade för tre år sedan att fusk eller andra felaktiga utbetalningar kostade samhället över två miljarder kronor per år.
Med dålig kontroll, låg upptäcktsrisk och stora vinstmöjligheter är det knappast förvånande att assistansersättningen utgör en lockelse för kriminella. Pengarna fortsätter dessutom att ramla in på kontot varje månad. Det är som att råna en bank via autogiro. Enbart de tre männen i exemplen ovan lyckades tillsammans lura till sig över 14 miljoner kronor. Då hade ändå delar av brotten preskriberats.
Visst kan hårdare kontroller uppfattas som integritetskränkande. Men det måste vägas mot samhällets behov av att säkerställa att mångmiljonstöd går till verkligt behövande.
Skattebetalarna är inte heller de enda brottsoffren. I Malmö tvingade en pappa sin dotter att spela svårt psykiskt sjuk under sju år. Därmed kunde han kvittera ut 2,4 miljoner kronor i olika bidrag. Först sedan dottern rymt hemifrån kunde bluffen avslöjas. Hade Försäkringskassan kränkt flickans integritet om hon kallats på sjukhuskontroll - eller hade samhället i själva verket besparat henne år av lidande?
Efter Sydsvenskans reportage trummade funktionshinderrörelsen snabbt ihop en demonstration utanför riksdagen. Budskapet var att ett allt för stort fokus i debatten på fusk hotar legitimiteten för systemet med personlig assistans.
Jag tror att det är precis tvärtom. De stora förlorarna, när rörelsen slår ned på alla försök att komma åt fusket, är brukarna själva.
Replik från DHR:
Vi finner oss inte i att bli misstänkliggjorda som brottslingar
Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.