Patrik Kronqvist
När Karl-Petter Thorwaldsson utsågs till näringsminister i november utbrast han entusiastiskt att Socialdemokraterna ”älskar gruvor”. På tisdagen fick han bevisa det: S-regeringen sa ja till den planerade gruvan i Kallak i Norrbottens län.
Men beskedet innebär inte att spaden kan sättas i marken. Företaget Beowulf Mining behöver även få miljötillstånd om det 100 hektar stora dagbrottet ska bli verklighet.
Kallak har blivit en symbolisk strid. Här ställs samers intressen mot Sveriges rykte som gruvnation. Här vägs exploateringen av naturområden mot nya jobb i glesbygd.
Men det går alldeles utmärkt att bara se det som en fråga om klokskapen i att bygga en gruva mellan byarna Björkholmen och Randijaur utanför Jokkmokk.
Karl-Petter Thorwaldsson ville på presskonferensen koppla gruvan till svensk försörjningstrygghet med anledning av kriget i Ukraina. Men det är inte sällsynta jordartsmetaller som ska brytas utan järnmalm – och där är Sverige redan en stor producent.
Att det finns järnmalm i Kallak har varit känt sedan 1940-talet, men järnhalten är tämligen låg och därför har stigande råvarupriser först nu gjort fyndigheten kommersiellt intressant. Det skapar inte bara betydligt större avfallsmängder, det gör också projektet mycket känsligt för fallande järnmalmspriser.
Järnmalmen från Kallak riskerar att bli gruvligt dyr.
Om Beowulf mining skulle tvingas skrota sina planer innan gruvdriften är påbörjad är ingen större skada skedd. Att investerare kan förlora insatt kapital är en del av spelet.
Men gruvor som hinner öppna innebär en stor risk även för skattekollektivet. Mellan 2009 och 2019 tvingades skattebetalarna skjuta till 706 miljoner kronor för sanering efter gruvbolag som gått i konkurs.
Dyrast blev springnotan när de näraliggande gruvorna i Blaiken och Svärtträsk lades ner kort efter invigningarna på 00-talet. Hittills har det kostat 354 miljoner kronor. Dessutom tillkommer löpande kostnader för vattenrening om en miljon kronor – per månad.
Det återstår att se om de planerade lagändringarna för ökade ekonomiska garantier vid gruvkonkurser kan minska riskerna.
Gruvan i Kallak väntas skapa runt 550 jobb – det vore ett enormt tillskott för Jokkmokks kommun, vilket talar för projektet. Men utvinningen i Kallak ska bara pågå i 14 år och lär enbart bromsa befolkningsminskningen tillfälligt, enligt analyser.
Dessutom kräver gruvan stora investeringar i antingen väg eller järnväg för transport av järnmalmen. Det var ett tungt skäl till att länsstyrelsen i Norrbotten ville stoppa gruvan. Den ansågs helt enkelt inte samhällsekonomiskt eller miljömässigt försvarbar.
Beowulf Mining fick svar från regeringen på sin ansökan först efter nio år. Det är ett haveri. Den rättsosäkerheten är faktiskt ett hot mot Sveriges ställning som gruvnation.
Det hade det dock inte varit att säga nej till just Kallakgruvan.
Det går alldeles utmärkt att tycka att Sverige borde öppna fler gruvor för att underlätta klimatomställningen, men ändå landa i att det inte är värt risken att exploatera en relativt liten fyndighet långt från farbara vägar.
Järnmalmen från Kallak riskerar att bli gruvligt dyr.