Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Patrik Kronqvist

Ett borgerligt nej till förbifarten

Plötsligt har Förbifart Stockholm blivit en het fråga igen. S vacklar, kalkylerna skjuter i höjden och ett domstolsbeslut gör att bygget förmodligen inte kan starta före valet.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Men Sten Nordin, moderat finansborgarråd i Stockholm, och andra förespråkare inom alliansen, fortsätter att utmåla motståndarna som rödgröna bakåtsträvare. Det är borgerligt att bygga sexfilig motorväg, tycks vara slutsatsen.

I beg to differ.

Jag och Sten Nordin är nog annars överens om en hel del. Jag vill att Stockholm ska växa, gärna genom fler hus i min egen förort. Precis som Sten Nordin blev jag också störtilsk när de rödgröna i en blandning av betongnostalgi och populism tvärvände och sa nej till Nya Slussen. Och även jag ser det samhällsproblem som Sten Nordin menar att Förbifarten ska lösa: Klyftan i Stockholm mellan rika områden i norr och fattiga områden i söder.

Skillnaden mellan oss är bara att jag inte tror att bygget löser problemet. Förbifarten må bli världens längsta motorvägstunnel, men rent kapacitetsmässigt är det en fis i rymden.

 

Huvudskälet till att vägen byggs är nämligen att öka arbetspendlingen mellan norr och söder. Det avgörande är då Förbifartens kapacitet ett par timmar på morgonen och på eftermiddagen. Det är då de flesta tar sig till och från sina jobb och det är under den tiden som infrastrukturen i Stockholm är på väg att spricka i sömmarna.

Låt oss bortse från att projektet lär leda till ännu mer biltrafik och att prognoserna tyder på köer i tunneln redan kring år 2030. Vi ponerar helt enkelt att vägen fungerar precis så som förespråkarna lovar. Hur många kan då använda den?

Svar: I morgonrusningen omkring 26 000 personer. Eller ungefär hälften så många som den årliga befolkningsökningen i Stockholmsregionen. Är det värt en satsning på 61 miljarder kronor för så få resor?

 

Jag tycker inte det. Inte om vi ska ha råd att bygga alla de andra tunnelbanor, pendeltågslinjer och spårvägar som behövs för att transportera de nya invånarna i regionen. En ny t-banelinje mellan norr och söder skulle exempelvis kunna transportera upp till 140 000 personer under morgonrusningen.

Planeringen av förbifarten har dock pågått länge och politikerna har investerat mycket prestige i projektet. Skulle inte alliansen förlora för mycket trovärdighet om man drog i nödbromsen nu?

Nej, faktum är att Nya Moderaternas kanske allra största trafikpolitiska stunder är just reträtter. Om M inte haft styrkan att ompröva sina ställningstaganden hade Stockholm verkligen varit på väg mot trafikinfarkt nu.

Ta bara Citybanan. Att stoppa bygget av en ny pendeltågstunnel under Stockholm var symboliskt nog ett av regeringen Reinfeldts allra första beslut. Men man ändrade sig efter ett halvår. Och om fyra år kan två nya spår öppnas vilket kommer öka kapaciteten för järnvägstrafik i stora delar av Sverige.

 

Tunnelbanan är ett annat exempel. För bara ett par år sedan var Moderaternas linje i Stockholm att t-banan var färdigbyggd. Sorry, för dyrt. I dag jobbar regeringens förhandlare för fullt för att säkra finansieringen. Inom något decennium lär invånarna i såväl Nacka som Barkaby kunna ta t-banan till City.

Och för tio år sedan var axeln Moderaterna-Socialdemokraterna till synes lika orubblig i motståndet mot trängselskatter som man i dag är i stödet för Förbifarten. Men trots att alliansregeringen hade möjlighet att plocka ner kamerorna efter valet 2006 lät man dem stå kvar. I dag erkänner även den tidens bittraste motståndare till biltullarna att Stockholmstrafiken knappast skulle klara sig utan dem.

Det är borgerligt att ändra sig - även om det kommer sent.