Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Patrik Kronqvist

Efter Jöken är det första maj året om

S-ledaren Stefan Löfven på den tiden då första maj bara firades en gång om året. Foto: ANDERS YLANDER / ANDERS YLANDER GT/EXPRESSEN

Numera protesterar Socialdemokraterna mot den egna politiken mest varje dag.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Första maj är en högtid som har blivit rejält utdragen. Förr demonstrerade Socialdemokraterna bara en dag om året mot det samhälle partiet självt varit med om att skapa. Sedan Januariöverenskommelsen slöts tycks dock ledande socialdemokrater protestera mot den egna regeringspolitiken i stort sett dagligen.

Söndagens Agenda i SVT gav en god sammanfattning av den senaste veckans första maj-firande.

SSU kritiserade Januariöverenskommelsen

Först intervjuades SSU:s ordförande Philip Botström, som i januari gav ungdomsförbundets stöd till den överenskommelse som beredde vägen för Stefan Löfven som statsminister. Vid tanken på att en rödgrön regering ska avskaffa värnskatten, införa marknadshyror och urholka arbetsrätten på uppdrag av Centerpartiet och Liberalerna verkar Botström dock ha fått kalla fötter. 

Nu stod han därför framför Brantingmonumentet på Norra Bantorget i Stockholm och viftade med ett papper som han kallade för en ”jämlikhetsklausul”. Om regeringens samlade politik inte minskar klyftorna enligt vissa ”villkor” kommer förbundet att dra tillbaka sitt stöd till januariavtalet och kräva extra val, hotade Botström med pondusen hos en brännvinsadvokat.

Därefter refererades LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson som kritiserat partiet i Aftonbladet i veckan. Även han riktade udden mot skattesänkningarna för ”de rika”. Socialdemokraterna måste bli mer radikalt och hitta tillbaka till sin själ och sitt ursprung, sa Thorwaldsson med det utifrånperspektiv som bara en LO-bas med en ordinarie plats i partiets verkställande utskott kan erbjuda.

Till sist i Agenda vankades det debatt mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Den som väntat sig att få se en ledande socialdemokrat som faktiskt tog ansvar för den förda politiken blev dock snabbt besviken. 

Fredrik Olovsson, ordförande i riksdagens finansutskott, ville uppenbarligen fira första maj han också. Olovsson närmast beklagade sig över de skattesänkningar som regeringen måste genomföra. Sen påminde han sin motdebattör, Ulla Andersson, V, om att Vänsterpartiet faktiskt släppt fram Socialdemokraterna till regeringsmakten.

Andersson duckade dock den passningen. Hon ville hellre prata om Vänsterpartiets röda linjer, det vill säga Jonas Sjöstedts ”misstroendelöfte” som innebär att V tänker försöka fälla den rödgröna regeringen om den genomför vad den har lovat.  

Först efter att programledaren fyra-fem gånger upprepat frågan om varför Vänsterpartiet egentligen lät Stefan Löfven bli statsminister undslapp sig Andersson något om rasismens höga pris.

Partierna i regeringsunderlaget tar gärna åt sig äran för sina favoritreformer, men ingen verkar vilja ta ansvar för helheten.

Vilket som blir det sakpolitiska utfallet av Januariöverenskommelsen återstår fortfarande att se, många av de 73 punkterna är begravna i utredningar. Däremot står det redan klart att jöken är ett grundskott mot det politiska ansvarstagandet. Partierna i regeringsunderlaget tar gärna åt sig äran för sina favoritreformer, men ingen verkar vilja ta ansvar för helheten. 

Och om det låter så här nu, när januarigänget bara har hunnit klämma ur sig en simpel vårändringsbudget, hur kommer då valrörelsen 2022 att te sig?

Upp till kamp emot kvalen, siste striden det är.