Patrik Kronqvist

Dyra drömmar om gratisresor

REKLAMFRITT? Att tacka nej till de 250 miljoner kronor som SL drar in på reklamen skulle få som effekt att utbyggnaden av kollektivtrafiken både försenas och fördyras.
Foto: Sören Andersson

Ekonomi är att välja, skriver nationalekonomen Assar Lindbeck i sina memoarer. I lördags gjorde Grön ungdom just det när man i Dagens Nyheter pläderade för reklamfri kollektivtrafik i Stockholm.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

|KOLLEKTIVTRAFIK| 


Huvudargumentet mot reklamen var att den driver på konsumtionshetsen och skapar osunda ideal. Annonserna i tunnelbanan - just nu från bland andra Fotografiska och Situation Stockholm - är alltså per definition skadliga för oss oskyldiga resenärer.

En kvarts miljard kronor per år är den egna drömmen om att "befria våra sinnen" värd, menade debattörerna, även om man kryptiskt beskrev det som två procent av SL:s intäkter.

Men även om reklam står för en mindre del av finansieringen av kollektivtrafiken i Stockholm innebär förslaget i praktiken  att Grön Ungdom tackar nej till en ny utbyggnad i klass med spårvagnen till Djurgården var 19:e månad.

Trots åsiktsfränderna i kampanjorganisationen Planka.nu, som på nätfilmer kan ses plocka ner affischer och stänga av reklamskärmar i tunnelbanan, är utsikterna att förslaget ska bli verklighet lyckligtvis små.

Dessvärre ansluter förslaget till en trend bland rödgröna förmenta kollektivtrafikvänner att vilja minska intäkterna till just kollektivtrafiken.


Lokalt runtom i Sverige kämpar främst Miljöpartiet och Vänsterpartiet för att driva igenom nolltaxa i kollektivtrafiken.

Visserligen leder avgiftsfria  resor till fler resenärer, vilket krävs för att nå klimatmålen. Men för att det verkligen ska gagna miljön måste de nya resenärerna vara omvända bilister.

Om gångtrafikanter och cyklister väljer att åka mer kommunalt är miljöeffekten tvärtom negativ. Av den anledningen argumenterade Assar Lindbeck redan på 1960-talet emot nolltaxa.

Hans tes har sedan dess fått stöd i försök med avgiftsfri kollektivtrafik. Kommunpolitiker har vittnat om hur äldre med rullatorer inte längre fick rum och om långpendlare som fortsatte att köra bil då det blev svårare att få sittplats när stadsbor ersatte kortare promenader med buss.


På så sätt blir nolltaxan en gökunge som stjäl resurser från det som bevisligen lockar över bilister: tätare turer, punktligare trafik och mer finmaskigt linjenät. Ett pris på kollektivtrafiken tjänar därför ett syfte. Det ska vara billigare att gå eller att cykla eftersom det är bättre för både miljön och samhället.

Nolltaxeivrarna vill i stället alltså att hela kostnaden för kollektivtrafiken ska tas via skattsedeln. Men om ekonomi är att välja finns det betydligt fler akuta hål att stoppa  skattepengar i. För det är inte så att det saknas utmaningar för oss kollektivtrafikvänner.


Samtidigt som klimathotet blir mer akut väntas kollektivtrafikens andel av resorna sjunka i framtiden. I Stockholm skulle det krävas investeringar på omkring åtta miljarder kronor per år enbart för att behålla dagens andel.

Den dystra sanningen är att det därför förmodligen kommer att krävas både mer skattefinansiering och högre biljettpriser för att betala för utbyggnaden av kollektivtrafik i städerna.

Att i stället diskutera reklamskyltar och nolltaxa skymmer de viktiga framtidsfrågorna.

Även politik handlar om att välja.