Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Patrik Kronqvist

Driv inte Löfven i Sjöstedts famn

Alliansen behöver ingen Mållgan-budget för att visa enighet.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Den svenska traditionen av minoritetsregeringar har ofta lett till mittenpolitik. Regeringen måste tolereras av riksdagen, vilket har motverkat allt för tvära girar åt vänster och höger.

Effekten av decemberöverenskommelsen riskerar att bli den omvända. Oppositionen har redan på förhand lovat att släppa igenom budgeten, i stället är det kantpartierna som måste övertygas - denna mandatperiod Vänsterpartiet.

Ökad polarisering verkar vara en funktion snarare än en bugg i överenskommelsen. Alliansen tycks kalkylera med att man på sikt tjänar på att Stefan Löfven tvingas ligga sked med Jonas Sjöstedt. Den egna regeringsdugligheten skiner så mycket starkare om den kontrasteras mot en regering som stöder sig på reformerade kommunister.

Förmodligen är det därför som alliansföreträdarna hittills svävat på målet om huruvida man kommer att lägga gemensamma budgetförslag framöver eller inte.

Problemet är bara att det är Sveriges framtid som alliansen då spelar roulett med. För med Jonas Sjöstedt i budgetunderlaget lär regeringspolitiken dras kraftigare åt vänster. Marginalskatterna blir högre, utgiftstrycket starkare.

Det finns en enkel lösning på det problemet: Alliansen avstår från att lägga gemensamma budgetförslag. Då kan Socialdemokraterna och Miljöpartiet på egen hand gå fram med budgetar som kommer att gå igenom riksdagen. Det skulle inte vara det som borgerliga väljare drömt om, men åtminstone bättre än alternativet.

Allianspartiernas benhårda attityd till Socialdemokraterna under hösten har till stor del styrts av rädslan för att deras samarbete ska brytas upp. Det är förståeligt. Decennier av socialdemokratiskt maktinnehav och borgerlig splittring förskräcker.

Men tio år med alliansen har förändrat spelplanen. Ingenting talar för att Annie Lööf plötsligt skulle förvandlas till en Olof Johansson som gråtande lämnar borgerligheten bara för att det byggs en bro. Och Socialdemokraterna är numera en skugga av sitt forna 45-procents-jag.

Decemberöverenskommelsen har också institutionaliserat blockpolitiken. Blocken är överens om att inte vara överens fram till 2022. I ett sådant läge behövs inga Mållgan-budgetar för att visa på borgerlig enhet.

Att de borgerliga partierna går fram med budgetförslag var för sig i opposition vore alltså bra för Sverige. Men det är också välbehövligt för alliansen att lätta på samarbetet under några år.

För om det ska stå något intressant i alliansens gemensamma valmanifest nästa gång behövs begåvade ingångsvärden. Valet 2014 borde vara en sedelärande historia om hur illa det kan gå när det ekar tomt på idéer. Utan alliansgemensamma budgetar finns mer kraft för partierna att utveckla sin egen politik.

Det skulle också bespara alliansen en del pinsamheter. "Spela politisk luftgitarr" är statsvetaren Tommy Möllers välfunna metafor om alliansens roll efter decemberöverenskommelsen. Frågan är då vilken bild man behöver använda för fånga det absurda i att alliansen skulle lägga fram gemensamma budgetförslag som man redan på förhand lovat att inte rösta på. Skuggboxning mot väderkvarnar?

Inställda alliansbudgetar skulle också göra att man slipper en del pedagogiska problem. Till exempel hur man ska förklara för väljarna att den tillväxtvänliga alliansen bidrar till att försvåra för just jobb och tillväxt genom att släppa fram Jonas Sjöstedt.

Alliansen måste ha en bättre idé om vad man vill med makten än att kunna göra kraftfulla återställare av hårdför vänsterpolitik som man själv drivit fram.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!