Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Patrik Kronqvist

Det är lätt att håna rädslan om man blundar för brottsligheten

I slutet av november slog polisen till mot en grupp som tros ha varit på väg att råna en näringslivshöjdare.
Foto: Läsarbild
Johannes Klenell menar att sociala medier leder till överdriven rädsla för brottslighet.
Foto: Tommy Gabrielsson / Arbetet

Kulturskribenten Johannes Klenell skyller rädslan för brottslighet på sociala medier. Men hånskratten mot dem som är rädda är minst lika typiskt för Twitter.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Sociala medier har lett till en överdriven rädsla för brottslighet i Sverige. Den tesen – i grova drag – drev kulturkrönikören Johannes Klenell i helgens Svenska Dagbladet.

Bland exemplen på denna orimliga oro fanns en text som jag skrivit. Den handlade om de hånfulla reaktioner som investmentföretagaren Patrik Wahlén möttes av när han twittrade om skräcken han kände när ett DHL-bud ringde på dörren.

Klenells text saknar inte poänger. Det stämmer att medier av olika slag påverkar bilden av brottsligheten, de flesta svenskar har ju själva inte drabbats av gängskjutningar och knivdåd. Då kan det ha betydelse att sociala medier, som Facebook och Twitter, har algoritmer som premierar innehåll som väcker starka känslor – till exempel rädsla.

Men det verkar i så fall inte ha fått något genomslag i svenskarnas oro över brottsligheten. Den ligger på ungefär samma nivåer som den gjorde 2008 – när Facebook och Twitter fortfarande gick i blöjor. Att oron har ökat på nytt de senaste åren – efter några år med lägre siffror – skulle förstås kunna vara algoritmernas fel. Fast i tid sammanfaller det även med att gängskjutningarna har ökat och att ungdomsrånen har blivit vanligare.

Klenell nämner dock överhuvudtaget inte den faktiska brottsutvecklingen. Det är ett bekvämt val. För det är förstås enklare att utmåla Patrik Wahlén som hysterisk om man inte nämner att polisen dagen innan han twittrade grep en grupp män med kopplingar till gängkriminalitet i DHL-kläder. De tros ha varit på väg att råna en näringslivshöjdare.

Avvikande åsikter betraktas som något illvilligt eller idiotiskt som måste bekämpas genom förlöjligande, helst i grupp.

Johannes Klenell nämner inte heller att polisen ett par dagar senare varnade allmänheten för falska varubud som tränger sig in och rånar människor i deras hem. Ska man tolka det som att han tycker att även polismyndigheten har dragits med i Twitter-hysterin?

Det mest försåtliga med texten är dock att han får det att framstå som algoritmerna bara skulle påverka hans meningsmotståndare – de som är oroliga över brottsutvecklingen. Hånen mot Patrik Wahlén nämns däremot bara i förbifarten och som något naturligt, som ”glada skratt”. 

Men det är knappast så att hundratals svenskar på egen hand skulle ha fått idén att driva med Wahléns rädsla – eller ens noterat den – om det inte vore för sociala medier. Twitters algoritmer noterade att de första elaka kommentarerna skapade engagemang och visade upp dem i fler flöden. Snöbollen var i rullning.

Richard Seymour skriver i The twittering machine – den bok som Klenell lutar sig mot i sin text – att det är något med sättet människor interagerar på, på de sociala plattformarna, som förstärker tendenser till mobbning. 

Avvikande åsikter betraktas inte som en naturlig del av debatten utan som något illvilligt eller idiotiskt som måste bekämpas genom förlöjligande, helst i grupp. Det vore ett misstag att bara projicera det beteendet på andra än den egna gruppen, påpekar Seymour.

Ämnen som egentligen inte har något med varandra att göra klumpas ihop till färdiga åsiktspaket.

Mitt stora problem med sociala medier är därför inte att de premierar känslor per se. I vissa avseenden har fokuset på engagemang faktiskt haft positiva effekter, som den genomlysning av sexuella trakasserier som metoo ledde fram till. Det hade knappast skett utan de sociala plattformarna.

Nej, det stora bekymret är att Twitter och Facebook har förvandlat samhällsdebatten till en lagsport. Ämnen som egentligen inte har något med varandra att göra klumpas ihop till färdiga åsiktspaket – som klimatet och kriminaliteten. 

Det finns mycket goda skäl att vara orolig för båda fenomen. Men på Twitter – liksom i tilltagande grad inom politiken – är sannolikheten stor att den som är orolig för stigande havsnivåer samtidigt försöker tona ned allvaret i att pojkar skjuter ihjäl varandra i stor skala i förorterna. Och vice versa. Choose your fighter!

Denna laganda bidrar nog till att allvaret i brottsutvecklingen överdrivs i vissa fall. Men det leder också till motsatsen, som när kända debattörer okritiskt sprider vidare uppgiften att badkarsolyckor skulle vara en större fara för allmänheten än gängskjutningar.

Det verkar också tillhöra reglerna i denna lagidrott att man måste sätta upp falska motsättningar. På Johannes Klenell låter det till exempel som att empati med en uppskrämd företagsledare utesluter medkänsla med det varubud som får ett tuffare arbetsliv.

Men det går förstås alldeles utmärkt att betrakta dem båda som offer för kriminaliteten och tycka att vi ska bekämpa den gemensamt. 

Min stora rädsla är bara att det inte kommer att bli så.