Patrik Kronqvist
Åsa Romson har gjort en rad graverande klavertramp under sin tid som MP-språkrör och statsråd. För det har hon fått stark och välförtjänt kritik, ofta på den här ledarsidan.
Efter de senaste veckornas djupa kris i Miljöpartiet reser nu en rad framstående miljöpartister avgångskrav mot henne inför partikongressen i maj.
Magda Rasmusson, fram till nyligen språkrör för Grön Ungdom, tycker att Romson ska ge plats för en starkare politiker på miljöministerposten. EU-parlamentarikern Peter Eriksson befarar att hennes låga förtroendesiffror kommer att bli ett problem i nästa valrörelse. Och partiveteranen Lennart Olsen tvivlar på att Romson kommer att kunna återvinna sitt förtroende.
Jag har själv inte lagt fingrarna emellan när jag kritiserat Romson. Men det är ändå med stigande förvåning jag noterar att avgångskraven riktas mot just henne. Miljöpartiets nuvarande kris beror inte på att Romson målat sin båt med giftig färg, att hon gått emot regeringens linje i vargfrågan eller att hon oroade sig för klimattoppmötet medan terrorattackerna i Paris fortfarande pågick.
■■ I stället är det Miljöpartiets ideal som nu ifrågasätts i grunden. Själva kärnfrågan är om MP har dagtingat med sina demokratiska och feministiska värderingar i jakten på mångfald bland företrädarna och på fler väljare. För den krisen bär språkröret Gustav Fridolin ett betydligt större ansvar än Åsa Romson.
Hur viktig mångfaldsfrågan är för Fridolin framgår av Maggie Strömbergs nyutkomna bok om Miljöpartiet "Vi blev som dom andra". Fridolin bestämde sig inte för att kandidera till språkrör förrän han visste att Mehmet Kaplan inte tänkte ställa upp. Han ansåg att det var viktigare att en troende muslim fick bli partiledare än att han själv fick posten, skriver Strömberg.
Enligt Svenska Dagbladet fick språkrören inför regeringsombildningen välja två ministrar var. Åsa Romson valde Isabella Lövin och Per Bolund, vilka båda nu lyfts fram som starka språkrörskandidater. Gustav Fridolin å sin sida valde just Mehmet Kaplan och Alice Bah Kuhnke.
Det var Mehmet Kaplan som utlöste hela krisen med middagen där en företrädare för Grå vargarna närvarade och framför allt sin ovilja att ta avstånd från den antisemitiska organisationen Milli Görüs. Och det var när det blev känt att Kaplans nära förtrogna, partistyrelsekandidaten Yasri Kahn, vägrade att ta kvinnor i hand som krisen fördjupades.
Alice Bah Kuhnke kritiserade visserligen tidigt Kaplan för middagen med den turkiska högernationalisten. Men samtidigt har hon under sin tid som demokratiminister väckt upprördhet bland moderata muslimer genom att bjuda in och posera på foton med företrädare för radikala och starkt kritiserade muslimska organisationer.
Gustav Fridolin har också tydliga kopplingar till kretsar som nu kritiseras. Exempelvis har han tidigare agerat samtalsledare på åtminstone ett möte med organisationen Charta 2008, som i sin kamp mot mer effektiva terrorlagar har tagit in såväl islamister som jihadister i styrelsen.
De senaste veckorna har Fridolin också i flera omgångar förvärrat krisen genom klantiga uttalanden och en oförmåga att svara på tydliga värderingsfrågor.
■■ Ändå verkar det som att inflytelserika delar av det feministiska Miljöpartiet tänker hantera den kris som Fridolin bär det största ansvaret för genom att sparka - Åsa Romson.
Det ska inte råda några tvivel om våra värderingar, upprepar nu Gustav Fridolin som en papegoja. Om han menar allvar med sin talepunkt är det betydligt viktigare att han själv avgår än att Åsa Romson gör det.
Rättelse: I en tidigare version uppgavs fel källa till påståendet om att språkrören fick välja två statsråd var till regeringen.
Läs också:
MP göder en farlig dolkstötslegend om Kaplans avgång
Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.