Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Patrik Kronqvist

Det är en usel idé att gräva ned kärnavfallet

Klimat- och miljöminister Annika Strandhäll (S) höll en presskonferens där hon presenterade att regeringen säger ja till slutförvar i Forsmark.
Regeringen gav på torsdagen klartecken för slutförvaret i Forsmark. På bilden: ett provförvar under Äspölaboratoriet.
Foto: SANNA DOLCK / KVP
I Simpevarp några mil norr om Oskarshamns ligger mellanlagret för använt kärnbränsle.
Foto: ALEX LJUNGDAHL

Med nya reaktorer kan kärnbränsle få nytt liv och bli mindre farligt. Då borde vi inte gräva ner det 500 meter under Forsmark.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

En halv kilometer ner i urberget, inneslutet i koppar och täckt av bentonitlera ska det svenska kärnbränslet ligga i 100 000 år. S-regeringen sa på torsdagen ja till slutförvaret i Forsmark i Uppland.

Beskedet beskrivs som en seger av oppositionen. Men för kärnkraftsvänner finns egentligen inga större skäl att jubla. Att gräva ner bränsle som skulle kunna driva nya reaktorer framstår som en usel idé.

Göran Sundqvist är professor i teknik- och vetenskapsstudier vid Göteborgs universitet. Han tar själv inte ställning i kärnkraftsfrågan, men har forskat om den i 30 år. När jag ringer upp påpekar han att det från början tvärtom var kärnkraftsmotståndare som ivrigast drev frågan om avfallet.

C-ledaren Thorbjörn Fälldin villkorade 1977 laddningen av nya reaktorer med att det först måste finnas en metod för säker avfallshantering. Baktanken – att helt sätta stoppa för mer kärnkraft – misslyckades dock. Efter folkomröstningen om kärnkraft 1980 laddades ytterligare sex reaktorer.

Men tolkningen av utslaget i den rådgivande omröstningen blev en typisk svensk kompromiss: Det svenska kärnkraftsprogrammet skulle byggas klart, men samtliga reaktorer skulle stängas senast år 2010.

Det satte ramarna även för hanteringen av avfallet. Det blev logiskt att betrakta det utbrända bränslet som värdelöst avfall och börja planera för en deponi under jord – den svenska kärnkraftens tid var ju utmätt.

Avfallsfrågan avskildes därmed från kärnkraften i övrigt. Industrin bildade ett bolag som skulle ta hand om avfallet, en kärnavfallsfond byggdes upp för finansieringen och ett oberoende kärnavfallsråd inrättades för att ge rekommendationer till regeringen. Något motsvarande råd för kärnkraften som sådan skapades inte, påpekar Göran Sundqvist; den frågan var ju avförd från dagordningen. I två decennier var det brottsligt att ens räkna på nya reaktorer i Sverige.

Men i dag är den politiska situationen en annan. År 2009 beslöt alliansregeringen att tillåta uppförandet av nya reaktorer, om än med vissa begränsningar. I 2016 års energiöverenskommelse skrev även Socialdemokraterna och Miljöpartiet under på detta.

De senaste åren har flera borgerliga partier också börjat kampanja för nya reaktorer, även om förslagen är långtifrån konkreta.

Det enda som borde slutförvaras i det här läget är planerna på en slutgiltig lösning.

De tekniska förutsättningarna är också helt annorlunda. Med den fjärde generationens kärnkraft, som nu diskuteras, går det att utvinna omkring 80 gånger mer energi ur uranet jämfört med i dag. Nya svenska reaktorer skulle därmed kunna drivas i hundratals, kanske tusentals, år med det bränsle som redan använts. Därmed försvinner behovet av att bryta nytt uran och kärnkraften blir i praktiken ett förnybart energislag.

Den kanske största fördelen är att fjärde generationen kärnkraft dramatiskt minskar halveringstiden för det avfall som till slut ändå blir kvar. I stället för att lagras i 100 000 år skulle bränslet bara behöva förvaras i runt 1 000 år.

Kärnkraftsnationen Frankrike planerar redan för att behandla sitt kärnbränsle på det sättet. Man har också tagit ett principbeslut på att inga beslut som rör avfallet ska vara oåterkalleliga, bättre teknik ska alltid kunna användas när den blir tillgänglig. Man talar helt enkelt inte i termer av ”slutförvar”.

I Sverige rullar debatten om kärnbränslet dock på i gamla hjulspår. Planen är fortfarande att deponera det för evig tid, en halv kilometer ner i berget. Och allra ivrigast är märkligt nog de som vill bygga fler reaktorer.

Men kan man inte bara gräva upp avfallet igen om det skulle behövas? Nja, det verkar i så fall både dyrt och krångligt. År 2009 menade en företrädare för SKB att det nog skulle kosta lika mycket som att bygga slutförvaret.

Det finns också ett kommunalpolitiskt hinder för en smartare kärnkraftspolitik. Så länge som slutförvaret inte har fått grönt ljus vill Oskarshamn inte tillåta en utbyggnad mellanlagret och när det blir fullt måste de nuvarande reaktorerna stängas av.

Men med all respekt för det kommunala självstyret är detta en fråga som har bäring på de 25 000 kommande mandatperioderna. Och någon form av mellanlager – i Oskarshamn eller någon annanstans – kommer att behövas även i framtiden, med nya reaktorer. Något slutdatum finns inte längre för den svenska kärnkraften.

Trots dagens regeringsbeslut finns fortfarande tid att ändra riktning – den slutgiltiga övertäckningen beräknas ske tidigast om 70 år. Ta därför höjd för att det kan komma ny och bättre teknik i utformningen av förvaret i Forsmark.

Det enda som borde slutförvaras i det här läget är planerna på en slutgiltig lösning.