Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Patrik Kronqvist

Den deprimerade katten Neymar ger mig ingen ro

Förskrivningen av antidepressiva läkemedel till husdjur i Sverige har fördubblats på bara några år. OBS! Katten på bilden - ”Embassy cat” - har inget samband med texten. Foto: MATT DUNHAM / AP TT NYHETSBYRÅN

När Svenska Dagbladet suddar ut skillnaden mellan djur och människa lär det inte dröja länge innan krav höjs på att skattebetalarna ska pröjsa lyckopiller åt katter.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Från och till under semestern har jag tänkt på Neymar. Nej, inte på den skandalomsusade fotbollsstjärnan utan på en deprimerad katt i Vaxholm. 

Neymar medverkade i en stor artikel i Svenska Dagbladet i början av juli med anledning av att försäljningen av antidepressiva läkemedel för husdjur har fördubblats sedan 2012. Det är det märkliga anslaget i den texten som har upptagit mina tankar. Om hänvisningarna till husdjur stryks ur artikeln skulle den nämligen lika gärna kunna handla om läget i barn- och ungdomspsykiatrin. 

Inga utropstecken följer på det faktum att Neymar har fått ett eget rum på katthemmet för att må bättre. Inga ögonbryn höjs heller över att radiokanalen Lugna Favoriter står på dygnet runt för att ge katten en ”rofylld miljö”. 

Reportern återger i stället hur ”han”, Neymar alltså, kan bli svart i ögonen och utan förvarning gå till attack - troligen på grund av ett ”trauma” - men att beteendeterapi i kombination med antidepressiva har mildrat symptomen. 

Antidepressiva till husdjur

Jag är möjligen hårdhjärtad, men det hela påminner mig om artiklar om excentriska mångmiljonärer som testamenterar hela sin förmögenhet till någon älskad pudel som sen får leva i slott med tjänare och Rolls-Royce. Men den underförstådda blinkningen från skribenten till läsarna saknas helt i SvD-texten. I bildtexten presenteras djuret som ”den deprimerade katten Neymar”.

När en representant för en djurklinik-kedja i samma text utan motfrågor får påtala vikten av att ta stressade djur till ”specialiserade beteendeveterinärer” är det svårt att inte tänka på rapporterna om överfulla akutmottagningar runtom i sommar-Sverige. 

Fast den jämförelsen är förstås orättvis. Sjukvården bekostas av skattemedel, veterinärbesök får folk betala själva. Vem är jag att döma den som hellre lägger sina pengar på Prozac till en älskad katt än på ett nytt Poggenpohl-kök? 

Men med tanke på svenska politikers förkärlek för att expandera välfärdsstaten och strössla avdrag över medelklassen är frågan hur länge det dröjer innan skattebetalarna får börja pröjsa även för husdjuren. 

Vissa förslag i den riktningen har redan presenterats. Förra C-ledaren Maud Olofsson ville 2010 införa ett avdrag för hundpromenader och häromåret föreslog etologiprofessorn Per Jensen ett bidrag för vård av sjuka husdjur.

Maxtaxa på hunddagis?

Hittills har motiven dock främst handlat om nyttan för människor, som fler jobbtillfällen eller minskad stress för djurägare. Men i en tid när Svenska Dagbladet suddar ut distinktionen mellan djur och människa och djupdyker i en enskild katts hälsotillstånd på nyhetsplats vore det knappast förvånande om argumenten i stället börjar handla om djurens välmående. Varför ska mattes plånbok avgöra om en katt får beteendeterapi eller inte? Varför Neymar och inte kattkompisen Messi?

Lyckopiller till husdjur är för all del ännu ett randfenomen i Sverige, ifjol såldes sådan medicin för knappt en miljon kronor. Men vem hade för 25 år sedan kunnat tro att många svenska hundägare en dag skulle komma att lägga 30 000 kronor om året på dagisplats?

Inför det förra valet lovade min kompis - halvt på skämt, halvt på allvar - att lägga sin röst på det parti som inför maxtaxa på hunddagis. Jag undrar vem som blir först med att försöka få hans röst.

 

Läs också:
Man kan dö lycklig utan att ha sett ”Vi på Saltkråkan”