Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Patrik Kronqvist

Därför vill jag lagra havregryn på vinden

"Skojar du?" Min fru tittade på mig som om jag vore en sektledare i Waco 1993. "Du vill alltså hamstra mat i vindsförrådet?"

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Jag nickade skamset. Kombinationen av allt för flitiga besök på nätsidor för survivalister och ansvaret för två små barn hade övertygat mig om nödvändigheten av att lägga upp ett lager med nödproviant.

Och jag tycks inte vara ensam. I gårdagens Svenska Dagbladet visade exempelvis en familj i Nacka upp sitt förråd av makaroner, tonfiskkonserver och vattendunkar. I en värld där kvartersbutiken har öppet till klockan 23 kan hamstring te sig absurt. Men faktum är att det inte bara är bloggar som Cornucopia - som flera exempel i den här texten är hämtade ifrån - som uppmanar svenskar att förbereda sig för en krissituation. Civilförsvarsförbundet och Myndigheten för samhällskydd och beredskap (MSB) gör det också. Livsmedelsverkets beska besked är nämligen att friska människor får klara sin försörjning själva i händelse av kris.

Frågan är om alla klarar det. I Civilförsvarsförbundets undersökningar uppger var sjätte barnfamilj i storstäderna att de skulle klara sig max en till två dagar på den mat de har hemma. Men i just-in-time-samhället är kvartersbutiken en dålig vän, att lagren rullar på vägarna gör att hyllorna gapar tomma efter bara några dagar om leveranserna stoppas.

När MSB i går presenterade en nationell riskbedömning var just drivmedelsbrist det allvarligaste scenariot. Och det är inte bara handeln som hotas. Åkeriföretagen visade för några år sedan vad inställda lastbilstransporter skulle innebära för en medelstor svensk stad som Borås. Redan första dagen skulle sjukhuset behöva ställa in operationer i brist på rena lakan. Dagen efter börjar mediciner ta slut på apoteken. På onsdagen ställs dialysbehandlingar in i brist på dialysvätska. Och på fredagen står boråsarna förmodligen utan rent vatten då kemikalierna för vattenrening är slut.

Ett annat scenario som MSB undersökt är isstorm: underkylt regn som faller på nedkyld mark och bildar en isskorpa. Det är inget Hollywood-scenario. En kompis bodde i Kanada 1998 när ett område stort som Sverige lamslogs av ett upp till tio centimeter tjockt istäcke och närmare två miljoner abonnenter förlorade strömmen. Hon beskrev paniken hon kände när de system hon litat till inte längre fungerade: Bankomaten var ur funktion, telefonen död och affärerna tömda. När myndigheterna efter två veckor återfick kontrollen hade 34 människor dött.

Till viss del är samhällets ökade sårbarhet en naturlig följd av vår teknikutveckling. Att den isstorm som inträffade i Sverige 1921 inte fick speciellt allvarliga följder är inte så konstigt. Det fanns inte så många system som kunde slås ut. Men sedan dess har elspisen ersatt vedspisen, fjärrvärmen har ersatt kaminen och plastkorten är på väg att konkurra ut kontanterna.

Vår sårbarhet är också en följd av politiska beslut. Beredskapslagren lades ner tillsammans med invasionsförsvaret. Och i dag finns till exempel bara hälften så många helikoptrar att tillgå för sjöräddning som det gjorde vid Estoniakatastrofen 1994.

Med det i bakhuvudet känns det minst sagt lite slappt att inte ha en bättre Plan B än hämtmatsmenyer på kylskåpsdörren. Trots det har planerna för mitt vindsförråd ännu inte förverkligats. Det kommer alltid något annat emellan. Och katastrofen kommer ju ändå aldrig. Det gör den väl inte?

Utanför fönstret fortsätter snön att vräka ned.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!