Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Patrik Kronqvist

Därför gör Borg
som Ryanair

När överskottens tid är förbi är det de sena och slarviga som får stå för utgifterna. Krona-för-krona-principen gör att Anders Borg satsar på ockeravgifter.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

När alliansledarna i tisdags presenterade sin försvarssatsning var höjda avgifter för sena deklarationer och skattekontroller en del av finansieringen. Valet av finansieringskällor speglar alliansens skattesyn. Trots vårens omslag i skattepolitiken verkar man helst vilja undvika rena skattehöjningar – åtminstone sådana som märks.

 

Finansminister Anders Borg räknar förmodligen med att vi är mindre känsliga för avgifter som vi tror att vi kan undvika. På samma sätt är det nog knappast någon kund hos lågprisflygbolagen som räknar med att glömma att skriva ut sitt boardingkort och därmed få betala straffavgift. Men de sena och slarviga behövs för att sista raden ska gå ihop – såväl för staten som för Ryanair.

Anders Borgs analys tycks hittills vara riktig. För samtidigt som protesterna mot sänkta studiebidrag växte sig så starka att regeringen till slut backade, gick det under radarn att höjda påminnelseavgifter för CSN-lån inom några ska dra in över en kvarts miljard kronor.

Tillsammans med de höjda skatterna på alkohol och tobak i vårbudgeten innebär det ett steg mot ett mer moralistiskt skattesystem. Den som arbetar och gör rätt för sig har fått sänkt skatt, medan den som slarvar, super och röker får betala mer.

 

För naturligtvis är de chockhöjda CSN-kraven att betrakta som någon sorts skatt – även om de kallas för avgifter. Att ta 450 kronor för en missad räkning är långt mer än självkostnadspris.

Det finns klara fördelar med att beskatta glömska snarare än arbete. Men en sådan skatteväxling är inte utan bekymmer. Till exempel påpekade Statskontoret redan för ett par år sedan att CSN inte längre bör få ta del av intäkterna från påminnelseavgifterna. För vilken vilja har myndigheten att effektivisera återbetalningsverksamheten om det riskerar att slå mot den egna budgeten? Regeringen tycks medveten om problemet. Men först år 2017 kommer CSN inte längre att ha ett egenintresse av att vi glömmer bort våra räkningar.

 

Lika långsamt agerar regeringen när det gäller den skyhöga påminnelseavgiften för trängselskatt. Med dagens system bestraffas en missad faktura på tio kronor med en påminnelseavgift på 500 kronor. Räntan kan alltså bli 5 000 procent på en enda dag. Det hade utan vidare kallats ocker om kravställaren i stället varit ett inkassobolag.

Avgiften är en mycket god affär för staten, den står för omkring en femtedel av de totala intäkterna från biltullarna och har dragit in närmare 700 miljoner kronor de senaste fem åren. Det var kanske därför regeringen bröt sitt löfte om att avgiften skulle sänkas till 100 kronor i januari i år. Lägligt nog i krona-för-krona-tider bereds frågan fortfarande inom regeringskansliet.

 

Det är olyckligt. Den kloka ursprungstanken med trängselskatten är att fördela begränsat vägutrymme med hjälp av avgifter i stället för med kötid – inte att skörta upp dem som tappat bort sin bankdosa. Men folklig ilska över förseningsavgiften riskerar att minska legitimiteten för hela systemet. När det lokala partiet Vägvalet nu går till val på att få bort biltullarna i Göteborg är just den orimligt höga straffavgiften ett av de bästa argumenten.

Likt Ryanair är kanske Anders Borg på väg att uppleva att dolda avgifter inte är någon spikrak väg för den som vill bli omtyckt.