Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Patrik Kronqvist

Dags att överge trygghetsmyten

En stor förklaring till ökningen är, enligt kriminologen Mikael Rying, att antalet uppgörelser och hämndaktioner i den kriminella världen blivit fler.

Det har länge sagts att Sverige bara blir tryggare och tryggare. Men nu ökar det dödliga våldet igen.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Många debattörer har länge drivit tesen att Sverige bara blir tryggare och tryggare. Fler skjutningar, helt nya typer av attacker med handgranater och ökad social oro i utanförskapsområden har avfärdats med att det dödliga våldet i stort trots allt minskar. Häromåret skrev DN:s ledarredaktion rentav raljant om att "trygghetsskeptikerna börjar bli som klimatförnekarna".

Men under 2015 bröts även den flera decennier långa trenden av stadigt minskande dödligt våld. Då dödades 112 personer i Sverige. Under de fem föregående åren var siffran i snitt 83 personer. Den höga våldsnivån verkar dessvärre hålla i sig. 105 personer föll offer för dödligt våld under 2016, enligt Aftonbladets preliminära sammanställning.

En stor förklaring till ökningen är, enligt kriminologen Mikael Rying, att antalet uppgörelser och hämndaktioner i den kriminella världen blivit fler. Oroväckande nog verkar det våldet dessutom bli allt mer hänsynslöst. Många gärningsmän struntar numera helt i om tredje man hamnar i skottlinjen.

 

Våldet ojämnt fördelat

8-årige Yuusuf var en av dem som var på fel plats. Den lille pojken, som älskade att simma och spela tennis, dödades i augusti när en handgranat kastades in i den lägenhet i Biskopsgården i Göteborg där han låg och sov.

Attacken skedde i ett socialt utsatt område. Precis som när 4-årige Luna sprängdes till döds i en bil i juni 2015 och som när 20-årige Petar mejades ner när han kollade på fotboll på en krog i mars samma år.

Det är knappast någon slump. För våldet är inte jämnt fördelat över samhället. Det är utanförskapsområden som står för ökningen av anmälda skjutningar de senaste åren.

Det är därför morden trots allt inte får större uppmärksamhet, menar Carolina Sinisalo vars 15-årige son Robin sköts ihjäl i Stockholmförorten Akalla mitt på blanka eftermiddagen i januari ifjol.

"Det är ingen som bryr sig, varken politikerna eller samhället. Jag har pratat med politiker och inrikesministern, bara för att de ska få ett ansikte på våldet. Det är ju inte deras barn som dör. Det är vi här på orterna. Det är våra barn som dör".

När jag hörde henne säga de orden till Sveriges Radio i somras tyckte jag att hon överdrev. Regeringen har ju trots allt börjat skärpa lagar och i stort sett alla partier vill ge mer resurser till polisen.

 

Sorglös debatt

Men ju mer jag följer debatten desto mer förstår jag Carolina Sinisalo. För medan handlarna i Husby stänger sina affärer i protest mot våldet, kretsar mycket av den offentliga debatten i stället sorglöst kring ord och beskrivningar.

Som när Ingvar Persson på Aftonbladets ledarsida klagar på användningen av ordet "utanförskapsområde". Eller som när Mattias Hagberg i DN Kultur kritiserar oss på Expressens ledarsida för att vi kopplar ihop förorten med kriminalitet.

Som om bilden av verkligheten skulle vara ett mer angeläget ämne än att fyra av tio boende i de värst drabbade bostadsområdena är rädda för att gå ut ensamma om kvällen.

År 2017 hoppas jag på en debatt om vilka åtgärder som faktiskt kan vända den här fruktansvärda utvecklingen.

Det är vi skyldiga Yuusuf, Luna och Petar.

 

Läs också:

Det är en förödande signal när p-vakterna retirerar för hot

 

Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.