Patrik Kronqvist
Advokatskandalerna verkar aldrig ta slut. På tisdagen åtalades en advokat som misstänks för att ha låtit plantera en pistol i ett källarförråd i Halmstad. Det ledde till att hans klient friades från ett mordförsök och kunde fly landet.
Fallet lär ge ytterligare skjuts åt debatten om hur vi ska bli av med de försvarsadvokater som springer kriminellas ärenden.
Klart är att Advokatsamfundet måste spela en nyckelroll i det arbetet. Det är samfundets uppgift att utöva tillsyn över advokater och det är deras disciplinnämnd som kan frånta advokater deras titel. Men i praktiken sköts tillsynen till stor del av utomstående.
Det är visserligen naturligt att disciplinnämnden främst agerar på anmälningar utifrån; åklagare och poliser har trots allt större möjlighet att upptäcka fifflande advokater än samfundets kanslipersonal.
Men nämnden lägger en större uppgift på anmälarna än att bara uppmärksamma den på missförhållanden. I förra veckan beskrev jag hur den vägrade att ta emot en ljudfil som bevisning, i stället uppmanades den anmälande åklagaren att själv transkribera den. Om han inte har möjlighet att jobba gratis övertid åt Advokatsamfundet kommer ingen att gå till botten med anklagelserna.
Den allra första paragrafen i Advokatsamfundets stadgar slår fast att dess ändamål är att ”upprätthålla en rättrådig och yrkesskicklig advokatkår”. Ändå agerar samfundet som en domstol som bollar handlingar mellan anmälaren och den utpekade advokaten – inte som ett tillsynsorgan som har ett eget intresse av att få fast advokater som fuskar.
Pistolen i Halmstad är en påminnelse om att läget är akut.
Den senaste veckan har Advokatsamfundet tagit ett myrsteg för att blidka sina kritiker. På sin blogg medger generalsekreteraren Mia Edwall Insulander att man ”kanske” (!) har möjlighet att göra vissa justeringar vad gäller kravet på skriftlig anmälan och bevisning.
Men i övrigt håller Advokatsamfundet fast vid sina tre huvudsakliga försvarslinjer.
Den första är att avfärda alla kritiker som okunniga, oinitierade och oetiska. Åklagare får gärna renskriva bevisning åt disciplinnämnden, men anses inte ha kunskap nog för att kritisera dess verksamhet.
Den andra är att påtala att samfundet redan agerar proaktivt och själv tar initiativ till vissa ärenden. Det stämmer, men man glömmer att nämna att det i de flesta fall handlar om medlemmar som inte har skickat in sitt revisorsintyg.
Den tredje försvarslinjen är att hävda att det vore rättsosäkert av Advokatsamfundet att anställa fler jurister som kan göra egna granskningar. Edwall Insulander skriver konspiratoriskt att det skulle innebära att samfundet skaffar en ”underrättelseverksamhet” som ”spanar” på medlemmarna.
I själva verket handlar det om funktioner som är rena självklarheter i annan tillsynsverksamhet. Ta mäklarna som exempel. Till antalet är de ungefär lika många som advokaterna i Sverige, men de granskas av ett 20-tal jurister på statliga Fastighetsmäklarinspektionen.
Tillsynen utgår visserligen till stor del från anmälningar, men anmälaren förväntas inte driva utredningen framåt. Juristerna gör i princip allt arbete på egen hand. Det går till och med bra att anmäla anonymt. Till slut fattar en fristående disciplinnämnd beslut om huruvida mäklaren ska straffas.
En sådan ordning vore inget hot mot advokaternas rättssäkerhet. Den skulle tvärtom öka, då anmälarens juridiska kunskaper och arbetsbelastning blir mindre avgörande för utfallet.
För Advokatsamfundet är det en hjärtefråga att bevara sitt oberoende. Man vill absolut inte att medlemmarna ska granskas av en statlig myndighet, vilket är fallet i exempelvis Norge.
Men om Advokatsamfundet vill behålla sin frihet måste man börja ta större ansvar för att hålla kåren fri från rötägg.
Pistolen i Halmstad är ännu en påminnelse om att läget är akut.