Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Patrik Kronqvist

Utbrottet sätter ljuset på svenska slummen

Information på ett flertal olika språk har satts upp på Järvafältet - till exempel vid medborgarkontoret i Tensta - sedan man sett en ökad smittspridning av coronaviruset.Foto: ANDERS WIKLUND/TT / TT NYHETSBYRÅN

En nygammal misär har vuxit fram på svensk bostadsmarknad. Men medier och politiker har brytt sig mer om amorteringskrav, villapriser och gnälliga grannar. Kanske kan coronautbrottet ändra på det.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Larmklockorna har ringt länge. Boverket varnade redan före flyktingkrisen 2015 för att boendesituationen för många nyanlända var katastrofal. 

Flyktingar tvingas betala ockerhyror för att flytta runt mellan olika soffor. Överfulla lägenheter leder till fukt, mögel och svampangrepp - som i sin tur kan ge luftvägsproblem och andra sjukdomar som förkortar livet. Bristen på bostäder är så desperat att socialtjänster i flera kommuner finansierar svartkontrakt med skattemedel.

Samtidigt har en annan kategori av hemlösa ökat snabbt. Det rör sig om vanliga och friska människor som inte lyckas ta sig in på bostadsmarknaden, främst i storstäderna. Denna grupp ”strukturellt hemlösa” får ofta ett begränsat stöd av socialtjänsten.

Misären växer på bostadsmarknaden

Men den politiska och mediala debatten om bostadsfrågor har främst handlat om situationen för de insiders som redan har ett förstahandskontrakt eller ett ägt boende. 

Medierna punktmarkerar enklare frågor som bolåneräntan och villaprisernas upp- och nedgång. Och när man väl skriver om stadsbyggnadsfrågor är perspektivet ofta den privilegierade gnälliga grannens. Under vintern har både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter inkännande beskrivit hur boende på Djurgården i Stockholm kan påverkas av att Gröna Lund tillåts bygga ut på en halvtom parkeringsplats. 

Undantag finns så klart, som Expressens Johanna Karlsson och Michael Syrén, som har beskrivit hur storstadskommuner dumpat nyanlända i slumkåkar på landsbygden. Eller Sydsvenskans Dan Ivarsson och Erika Oldberg, som i en prisbelönt granskning visat hur hundratals familjer i Rosengård riskerar konkurs efter att en lokal centerpartist plundrat två bostadsrättsföreningar.

Men medelklassperspektivet i den dagliga bevakningen har minskat trycket på partierna att ta tag i de riktigt svåra bostadsfrågorna. Politikerna har i stället främst diskuterat sådant som strandskydd, rot-avdrag och storleken på attefallshus. 

Medeklassperspektiv i medierna

Uppemot 100 miljoner människor dog i spanska sjukan 1918. Det blev startskottet för ett nytt sätt att tänka kring hälsofrågor. Tidigare hade det funnits en tendens att se sjukdomar som ett individuellt problem. Vid epidemier handlade åtgärderna mycket om att skydda välbeställda eliter från de smittsamma sjukdomar som spreds av pöbeln.

Efter den fruktansvärda pandemin började man i stället ta sig an orsakerna till sjukdomar. Resultatet blev allt från allmän sjukvård och nationella hälsoundersökningar till en tidig föregångare till Världshälsoorganisationen.

Sådana åtgärder vidtogs inte bara av altruistiska skäl. Influensautbrottet gav en insikt om att miljöer där smittsamma sjukdomar frodas kunde utgöra en fara för hela samhället. Trångboddhet visade sig till exempel inte bara öka risken för människor att insjukna i spanska sjukan - den gjorde också att sjukdomsförloppet blev svårare.

Kanske kommer coronautbrottet att få en liknande effekt på den svenska bostadspolitiken. 

Rapporterna om att många svensk-somalier på det trångbodda Järvafältet i Stockholm har avlidit i covid-19 är i alla fall en nyttig påminnelse om pandemier är ett socialt - inte ett individuellt - problem.