Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Patrik Kronqvist

Behöver vi verkligen en regering i Sverige?

Länder tycks kunna fungera väl under lång tid även utan regering. När Belgien var ledarlöst gick ekonomin rentav bättre. Här regeringen Löfven på Harpsund ifjol.Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Att regeringsbildningen drar ut på tiden behöver inte vara någon katastrof.

Ledarlösa länder tycks tuffa på ganska bra.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

På torsdagen har det gått 53 dagar sedan valet och fortfarande har Sverige inte någon ny regering. Men trots att riket är ledarlöst är läget påfallande odramatiskt. 

Tågen anländer i tid och posten delar ut brev utan förseningar. Nåja, poängen är att mycket lite ännu har förändrats.

Detta ligger i linje med andra länders erfarenheter. Moderna demokratier tycks kunna fungera väl under lång tid även utan vald regering.

Tyskarna fick vänta i 136 dagar innan Angel Merkel tidigare i år kunde bilda en ny koalitionsregering, i Nederländerna tog det 205 dagar innan Mark Rutte ifjol presenterade sin fyrpartiregering och Belgien hade gått utan regering i 541 dagar innan Elio di Rupo löste upp de sista knutarna i december 2011. Trots det spreds aldrig någon riktig krisstämning bland medborgarna.

Länder utan regeringar

Även om en utdragen regeringsbildningsprocess är nytt för Sverige, tycks lagarna vara anpassade för situationen. Löfven sitter kvar och leder en övergångsregering. Och i brist på en ny budget kommer den gamla - med vissa modifieringar - förlängas ytterligare ett år. Någon “government shutdown” à la USA där statsanställda får gå hem och museerna håller stängt behöver vi inte oroa oss för.  

Frågan är vad som kommer att hända om regeringsbildningen blir långvarig.

I Tyskland noterade man att ministrar i övergångsregeringen med tiden började ta sig friheter. Jordbruksministern röstade på eget bevåg för att ett kontroversiellt bekämpningsmedel skulle godkännas i EU, en statssekreterare la sin röst på att europeiska bankmyndigheten skulle flytta till Paris, i stället för Dublin som bestämt. 

Vem vet vad Margot Wallström hittar på om krisen drar ut på tiden? Har Alice Bah Kuhnke kanske en räv bakom örat?

I Belgien - som fortfarande håller världsrekordet i utdragen regeringsbildning - blev övergångsregeringen tvungen att tänja på befogenheterna. 

Man hann med att överse såväl ett godkännande av en militär intervention i Libyen som ändringar av migrationslagarna. Regeringen ledde rentav arbetet i EU under tiden som ordförandeland.

Över tid skiftade dock maktförhållandena i landet. Parlamentet - som normalt spelar en biroll i belgisk politisk - flyttade fram sina positioner. 

Mest intressant är det faktum Belgiens ekonomi stundtals växte snabbare än jämförbara länders. Förklaringen tros vara att det inte fanns någon regering som kunde driva igenom de åtstramningspaket som andra länder genomförde. Det var lyckosamt - i alla fall på kort sikt; Belgien slapp den andra recession som drabbade grannen Nederländerna.

Behöver Sverige en regering?

En ofin fråga infinner sig: Är det verkligen så farligt om Sverige inte får någon ny regering?

På kort sikt tycks svaret vara nej. Övergångsregering och tjänstemän kan enkelt hålla den nuvarande kursen. På längre sikt lär frånvaron av reformer dock bli mer betungande. I Belgien försenades en lång rad välbehövliga förändringar av pensionssystemet och arbetsmarknaden.

Å andra sidan är en ny regering ingen garanti för action. Experter har efterlyst reformer av skattesystemet och bostadsmarknaden i åratal utan att politikerna har haft kraft att agera.

Om det är en svag minoritetsregering som talman Andreas Norlén till slut lyckas tvinga fram kanske vi inte ens märker någon skillnad.

 

Läs också:

Vi måste vänja oss vid svaga regeringar