Patrik Kronqvist
Klockan halv tio på kvällen den 5 september 1995 sprängde Frankrike en atombomb under Moruroa-atollen i Franska Polynesien. President Jacques Chiracs beslut att återuppta provsprängningarna utlöste en köpbojkott mot franska varor världen över.
Sverige var ett av de länder där viljan att nobba franska produkter var som störst. Vid Stureplan hällde en restaurang ut dyra viner i rännstenen, i saluhallarna förblev chèvre-ostarna osålda och Systembolaget tvingades till slut rea ut Bourgogne-flaskor.
Stöd för bojkotten kom också inifrån den socialdemokratiska regeringen. Jordbruksminister Margareta Winberg uppmanade svenskarna att sluta köpa franska varor och kulturminister Margot Wallström reste till Polynesien för att demonstrera. I ilska över de svenska ministrarnas kritiska hållning ställde president Chirac in ett möte med statsminister Göran Persson.
Drygt 25 år senare plockas franska produkter åter bort från affärer runtom i världen. I kölvattnet av president Emmanuel Macrons tal mot radikal islamism och hans försvar av rätten att publicera Muhammedkarikatyrer manas till bojkott mot franska varor i en rad muslimska länder.
Av förklarliga skäl är de franska vinbönderna inte så drabbade denna gång. Men i Kuwait har Babybel-ostar plockats bort från kyldiskarna, i Qatar har hyllorna rensats på St Dalfour-marmelad och flera jordanska affärer säljer inte längre smink från L’Oréal.
I vissa fall är det uppenbart att politiska ledare underblåser ilskan för att försöka dra uppmärksamheten från inhemska problem. I Turkiet har den pressade president Erdogan själv gått i spetsen för köpstoppet.
Det finns gott om produkter vi kan köpa i Sverige för att fylla orderböckerna hos franska företag.
Det är också illavarslande att kraven på bojkott stundtals åtföljs av våld eller hot om våld. En säkerhetsvakt vid det franska konsulatet i Jidda i Saudiarabien har redan knivhuggits och i Dhaka i Bangladesh försökte demonstranter ta sig fram till den franska ambassaden för att riva den.
Men även om bojkott av hela länder under senare år främst tycks ha använts av auktoritära ledare som vill straffa demokratier, är det i sig självt en fredlig metod. Alla måste inte äta Yoplait-yoghurt.
Konsumentmakt kan dock även utövas av dem som faktiskt köper saker. Att fransmännen lever under ett konstant hot om nya islamistiska terrordåd kan vi svenskar tyvärr inte göra mycket åt. Men vi kan åtminstone försöka se till att de inte blir av med jobbet för att deras president står upp för yttrandefrihet och rätten att häda.
Pandemin gör att det tyvärr lär dröja innan vi kan stötta den franska besöksnäringen och njuta av confit de canard i Quercy, tarte flambée i Alsace eller galetter i Bretagne. Men det finns gott om produkter vi kan köpa i Sverige för att fylla orderböckerna hos franska företag.
Ett förslag till en coronasäker och lätt borgerlig solidaritetshandling: Öppna en flaska malbec-vin från Cahors och tillred ett par konfiterade anklår från Languedoc (glöm inte att använda ankfett till potatisen).
Efter middagen kan du med fördel smutta på ett glas champagne och läsa några sidor Houellebecq för att påminna dig om farorna med religiös underkastelse.
Låt oss kalla det gåsleverliberalism.
À votre santé!