Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Patrik Kronqvist

Allt som vänstern ogillar är näthat

Vänsterdebattörer utmålar politiska meningsmotståndare som näthatare. Men strategin riskerar att slå tillbaka.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Näthatarna hade en bra vecka i slutet av februari. Först aviserade Alexandra Pascalidou att hon ville lämna programledarskapet för Ring P1 efter åratal av hat och hot. Sedan meddelade Kolbjörn Guwallius att han släcker ned sin hemsida sajtkoll.se - med det uttalade målet att granska just näthat - efter att motståndare börjat kartlägga hans familj.

Händelserna har väckt en välbehövlig debatt om näthatet. Att människor känner sig tvingade att lämna offentligheten hotar såväl yttrandefriheten som demokratin.

Glädjande nog verkar den nya rikspolischefen ta problemet på allvar. På onsdagen presenterades planer på ett nationellt IT-brottscentrum som ska utreda hat och hot på nätet. Beskedet att Alexandra Pascalidou tänker fortsätta som programledare visar också att de goda krafterna kan segra.

Men i den senaste veckans debatt märks också en obehaglig tendens från vänsterhåll att ta tillfället i akt att smeta näthatet på politiska meningsmotståndare i stort.

Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson gjorde i en bloggpost exempelvis min kollega Ann-Charlotte Marteus till syndabock för hatet mot Pascalidou. Orsaken till att programledaren har förföljts av hatare under sin 20 år långa karriär var tydligen två nyskrivna krönikor av Marteus, där hon rannsakar sitt tidigare tonläge i migrationsdebatten (en längre text om det finns här).

DN Kulturs Kristofer Ahlström klumpade i en krönika stället ihop hatet mot Pascalidou och Guwallius med dem som häromveckan kritiserade SVT:s granskning av den etniska mångfalden i bolagsstyrelserna.

"Tre händelser som alla är del i samma händelsekedja: attacker som mobiliseras för att tysta röster med krav på mångfald och demokrati", skrev Ahlström.

Han nämner inga namn, men i praktiken är det röster som GP:s politiska redaktör Alice Teodorescu och Sakine Madon, fristående krönikör på denna ledarsida, som med ett enkelt penndrag avfärdas som näthatare.

Även Per Wirtén verkar se kritik av SVT:s journalistik som ett regelrätt angrepp mot demokratin. Han pekar direkt ut en liten krets "ultraliberaler" med Timbros Adam Cwejman i spetsen som de identitetspolitiska avfällingarna.

Men under rubriken "Demokratins skyddsvallar sviktar" i Dagens Arena klumpar Wirtén även ihop hatet mot Pascalidou med bland annat Växjö kommuns beslut att inte resa en staty över kvinnan som slog en väska i huvudet på en nynazist (att en nära anhörig motsatte sig statyplanerna ansågs tydligen inte viktigt att nämna).

So what, kan man tycka. Slag under bältet är väl knappast något nytt i den offentliga debatten - även om det är pikant att just dessa debattörer utdelar sina knytnävsslag med det uttalade syftet att motverka näthat. Och att höjden av demokrati skulle vara att Timbro och Dagens Arena har samma syn på identitetspolitik kan man faktiskt bara skratta åt.

Men faran med att döma ut allt man ogillar som näthat är att begreppet devalveras. Det är inte samma sak att ifrågasätta SVT:s journalistik som att önska livet ur Alexandra Pascalidou. Underlåtenhet att resa en staty kan inte likställas med att kartlägga någons familj. Att ens antyda det är respektlöst mot de verkliga offren.

Den aggressiva kampen för att göra identitetspolitik till någon slags överideologi riskerar också att undergräva en viktigare kamp. För det blir inte mycket kvar av den där breda antirasistiska rörelsen, som vänstern brukar efterlysa, om kravet för att få delta inte bara är att man delar målet utan också medlen.


Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.