Patrik Kronqvist

Alla kan inte börja föreläsa om sparris

David Jonstad är författare till ”Meningen med landet – min väg till ett jordat liv”.
Foto: Maria Hansson

Den nya gröna vågen lovar ett lugnare liv på landet. Men ärligt talat – hur många kan leva på att hålla föredrag om hur de klipper ull?

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Det finns en genre bostadsreportage som ofta hånas i sociala medier. De handlar om unga vuxna som gnetat ihop nog med pengar till en bostadsrätt. Men rubrikerna lovar i regel mer än vad brödtexten kan hålla. I bakgrunden finns inte sällan föräldrar som lagt barnbidraget på hög sedan födseln. Det är med andra ord en väg som inte är framkomlig för alla.

En variant på samma tema är de civilisationskritiker som lämnar den depraverade staden för ett sannare liv i spenaten, med mindre konsumtion och jobb och mer tid för familj och vänner.

Budskapet är att ett annat liv är möjligt. Att det går att hoppa av ekorrhjulet. Men även här finns ett ”men”. För påfallande ofta visar det sig att de nya grönavågarna i praktiken försörjer sig som föreläsare, influencers, författare – eller någon blandning av alltihop.

De lever alltså egentligen inte på att lägga in gurka, slakta höns och jaga rådjur – utan på att berätta om det i sociala medier, böcker, poddar och föredrag.

En av de mest begåvade heter David Jonstad och har nyligen utkommit med boken ”Meningen med landet – min väg till ett jordat liv”.

Hans beskrivningar om vedermödorna på ett nyinköpt torp i södra Dalarna är medryckande. Jonstad är uppfriskande ärlig om sina misslyckanden – fårhuset blev snett och vint, majsskörden slog fel och ormvråken käkade upp tuppen.

Det är bara något med premissen som skaver. Budskapet är att det moderna livet i staden gör oss deprimerade och vilsna. Men samtidigt är det detta förkastliga konsumtionssamhälle som gör att det finns en betalningsvilja för det nya evangeliet. 

En hel befolkning kan inte odla morötter på morgonen och föreläsa för varandra om det goda livet på eftermiddagarna.

Hans gröna livsstil bygger på att det finns stressade mellanchefer som lever tillräckligt långt bort från naturen för att vara intresserade av målande beskrivningar av älgjakter, torprenoveringar och lammfödslar. Föreläsningar kan bokas på davidjonstad.se.

Därmed är han lika mycket en servicearbetare i den högspecialiserade ekonomin som någonsin baristan utanför Spotify eller kemtvättsarbetaren i finanskvarteren – om än med egenodlad sparris och större makt över sin tid.

Min kritik är förstås en smula orättvis. Det är lite som när ateister kritiserar religiösa människor för att inte vara tillräckligt fromma. Jonstad erkänner i boken att alla inte har samma möjligheter till ett flexibelt lönearbete som han.

Man kan även fråga sig om det finns något tröttare än medelålders ledarskribenter som pekar finger åt dem som väljer alternativa vägar. Men nu råkar det vara min lott i det senkapitalistiska samhället. Och det är något med den här gröna vågen-industrin – som Jonstad bara är ett exempel på – som provocerar mig. 

Budskapet är ju att vi inte behöver leva så här. Att ett annat samhälle är möjligt. Men alla har faktiskt inte samma vassa penna som David Jonstad eller tillräckligt med karisma för att bli influencer. Om föreläsningsarvoden och reklamsamarbeten är en del av kalkylen är livsstilen faktiskt inte realistisk eller hållbar för speciellt många.

Framförallt är det inget som går att göra i stor skala. En hel befolkning kan inte odla morötter på morgonen och föreläsa för varandra om det goda livet på eftermiddagarna.

Civilisationskritiken kräver en civilisation.

Efter apokalypsen kommer ingen vilja höra dig föreläsa.


REPLIK – David Jonstad: Rikta kritiken mot överflödssamhället i stället