Patrik Kronqvist
Advokatkåren har varit rejält i blåsväder de senaste åren. Det har handlat om advokater som avslöjat hemlig information från förundersökningar, saltat sina räkningar till staten eller rentav agerat som en förlängning av ett kriminellt gäng.
Det rör sig inte om okända namn. Tre av de fem advokater som har uteslutits ur Advokatsamfundet det senaste året har förekommit på tio-i-topp-listan över dem som fått mest i ersättning som offentliga försvarare.
Vid en rad stora brottmål har det således suttit offentliga försvarare som läckt sekretessbelagd information och varnat klienter för polisens utredningsåtgärder. Vilken påverkan dessa korrupta advokater kan ha haft på utgången av målen kommer vi nog aldrig att få veta.
Advokatsamfundet hävdar att man tar krafttag mot problemet. ”Det pågår hela tiden ett aktivt arbete, både reaktivt och proaktivt, för att förhindra brott mot våra etiska regler,” skrev generalsekreteraren Mia Edwall-Insulander nyligen i en debattartikel som framstod som ett försvarstal.
Men frågan är hur stor viljan egentligen är hos Advokatsamfundet att rensa ut rötäggen. Några djupare utredningar för att städa i kåren verkar man åtminstone inte vilja bedriva.
Edwall-Insulander påpekar gärna att samfundets disciplinnämnd inte bara prövar inkommande anmälningar utan också initierar egna ärenden. Men den absoluta merparten av ärendena anmäls utifrån – i fjol handlade det om 89 procent, året dessförinnan hela 93,5 procent.
Advokatsamfundet ställer dessutom höga krav på de externa anmälarna. I januari i år anmälde en åklagare vid riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet två advokater och skickade dessutom med bevis i form av en ljudfil från en förhandling.
Samfundet svarade att disciplinnämnden inte kan ta del av ljudinspelningar och uppmanade anmälaren att inkomma med en utskrift av intervjun, något som åklagaren Paulina Brandberg uppmärksammat.
Nämnden meddelade dessutom att åklagaren behövde göra två separata anmälningar eftersom de två advokaterna arbetade på olika byråer. Om detta inte gjordes inom två veckor kunde anmälningen komma att läggas ned.
I ett annat ärende som Brandberg återgivit krävde disciplinnämnden att anmälan skulle göras skriftligen via post; mejl godtogs inte.
När jag själv får kontakt med en åklagare som stod bakom anmälan vid ett uppmärksammat uteslutningsärende är han också kritisk mot Advokatsamfundets passivitet. Han beskriver disciplinnämndens roll som att ”den spelade pingis” och bara skickade handlingar fram och tillbaka mellan anmälaren och den anmäldes advokater.
Om det inte vore för det omfattande utredningsarbete som han och hans kolleger gjorde utöver sina ordinarie arbeten är han övertygad om att de anmälda juristerna fortfarande hade haft rätt att verka som advokater.
Det är Advokatsamfundets uppgift att utöva tillsyn över sina medlemmar. Men om man inte ens tar sig tid att lyssna på ljudbevis – eller vägrar att ta emot anmälningar per mejl – kan man knappast anses ta den uppgiften på allvar.
Den lättjan öppnar fältet för fler gangsteradvokater.