Patrik Kronqvist

10 000 försvunna barn möttes av en gäspning

Ett par i Ystad isolerade sina fem barn från omvärlden i åratal innan fallet uppdagades.
Foto: FRITZ SCHIBLI
Försäkringskassans tidigare generaldirektör Ann-Marie Begler utredde Ystad-fallet på uppdrag av kommunen och konstaterade en rad brister.
Foto: ROBERT ULLMIN

Svenska myndigheter har ingen aning om var tusentals barn håller hus.

Märkligt nog är intresset för den nyheten närmast obefintligt.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Sydsvenskan avslöjade 2019 att en familj i Ystad under många år hade hållit sina fem barn helt isolerade från samhället. Socialtjänstens utredning visade att barnen var muskelsvaga, hade svårt att äta på egen hand, inte kunde tvätta sig själva och uppvisade betydande kunskapsluckor.

Fallet fick enorm uppmärksamhet. Många debattörer undrade upprört hur det kunde dröja så länge innan kommunen fick upp ögonen för barnens lidande. 

Efter att ha läst en promemoria från Försäkringskassan från i våras är jag inte det minsta förvånad.

I PM:et uppskattar Försäkringskassan att det finns runt 10 000 barn som är folkbokförda i Sverige men som myndigheterna inte får kontakt med. Det dyker inte upp när barnavårdscentralen kallar till femårskontroll, när tandläkaren vill undersöka mjölktänderna eller när skolterminen drar i gång igen.

Det görs visserligen en del efterforskningar. Men i tusentals fall konstaterar myndigheterna till slut bara att barnen troligen flyttat utomlands utan att föräldrarna har meddelat folkbokföringen.

Försäkringskassans fokus ligger på bidragen – den som lämnar Sverige har inte längre rätt till sådant som barn- och bostadsbidrag. Uppemot 319 miljoner kronor tros felaktigt betalas ut årligen till den här gruppen, enligt Försäkringskassans uppskattning.

Det borde för all del beivras på ett mer effektivt sätt. Men det viktigaste är ändå att barnen har det bra. I de flesta fall finns förmodligen inget skäl till oro. Barnen tas om hand av kärleksfulla föräldrar, men utomlands i stället för i Sverige.

Men gruppen omfattar alltså tusentals barn. Hur många av dem växer upp i samma misär som barnen i Ystad utan myndigheternas vetskap? Hur många av dem blir bortgifta mot sin vilja? Ingen har egentlig någon aning.

10 000 barn är på vift och ointresset är i princip totalt.

Försäkringskassans tidigare generaldirektör Ann-Marie Begler utredde Ystad-fallet på uppdrag av kommunen. Hon konstaterade en rad brister. Till exempel hade flera kommunanställda inte kontaktat Socialtjänsten, trots att de känt oro över barnen, och trots sin anmälningsplikt. Rutiner – exempelvis för att överföra information till Skatteverket – hade varit bristfälliga.

Intressant nog visar Försäkringskassans promemoria på liknande brister. Många sköterskor på barnavårdscentraler struntar exempelvis i att orosanmäla familjer vars barn inte dyker upp på kontroller. Och regelverket tycks närmast utformat för att försvåra för myndigheter att samarbeta i jakten på de försvunna barnen.

Det handlar om allvarliga systemfel. I barnkonventionens Sverige kan vårdnadshavare få ett sms om en elev är fem minuter sen till en lektion. Men om de inte dyker upp i skolan på fem månader är de inte säkert att kommunen går till botten med saken.

Märkligt nog har Försäkringskassans rapport nästan inte fått någon uppmärksamhet. Delvis beror det nog på att kassan aldrig skickade ut något pressmeddelande. Men efter att Expressens ledarsida först skrev om den i början av september har bara någon enstaka ledartext tillkommit. 

10 000 barn är på vift och ointresset är i princip totalt. 

När nästa Ystads-fall inträffar vore det klädsamt om medierna åtminstone inte spelar förvånade.