Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Partierna har blivit popcornmaskiner

Nooshi Dadgostar, ledare för Vänsterpartiet som nu vill få till ännu en extra ändringsbudget.
Foto: PATRIK C ÖSTERBERG / MEDIABILD/IBL
Kulturminister Amanda Lind (MP) under en presskonferens där hon berättade om en ändringsbudget för kulturområdet.
Foto: PONTUS LUNDAHL/TT / TT NYHETSBYRÅN

Vänsterpartiet vill få till ännu en extrabudget. Det är det senaste exemplet på riksdagspartiernas destruktiva jakt på uppmärksamhet.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Det fanns en tid då riksdagspartier inte var överspända ”Titta på mej!”-maskiner. En tid då oppositionspartier inte försökte få igenom ändringsbudgetar för att ett dramatiskt samhällsproblem dominerat debatten i några veckor. 

Annat är det i dag. Nu kräver Vänsterpartiet en extra ändringsbudet, genom ett så kallat utskottsinitiativ, för att stärka arbetet med mäns våld mot kvinnor. Pengarna ska gå bland annat till kvinnojourer, skyddade boenden och fler socialsekreterare, bland annat. 

Det är inget direkt fel på förslagen. Men det låter som en del av en skuggbudget. Eller löften i ett valmanifest. Eller en debattartikel. Kort sagt, de metoder som partier traditionellt har använt för att nå ut till medborgarna, väcka debatt eller påtala att regeringen inte gör sitt jobb. 

De räcker visst inte längre. Nu vill man profilera sig genom att öppna rikets kassakista. Genast. På en gång. 

Det är ett otyg som, när det lyckas, underminerar landets styre och statens finanser. 

Ett annat problem är att ändringsbudgetar ofta stjälper mer än de hjälper.

Minoritetsregeringar är en logisk följd av vårt valsystem och för att landet ska kunna styras måste regeringen ha möjlighet att föra en sammanhållen finanspolitik. Det fungerar inte om oppositionen lägger till en massa utgifter när andan faller på. Som i februari, då Moderaterna, KD och V utverkade 4,3 miljarder kronor extra till äldreomsorgen. Inte för att det var vad den akut behövde utan för att partierna, efter den stora dödligheten på äldreboenden, ville bedriva signalpolitik.

Ett annat problem är att ändringsbudgetar ofta stjälper mer än de hjälper. Offentlig verksamhet behöver tid för att planera och ställa om. Att rekrytera nya socialsekreterare ute i kommunerna är en betydligt längre process än att vispa ihop en ändringsbudget på partikansliet.

Om budgettillskottet är tillfälligt är risken dessutom stor att det inte blir några nya tjänster alls ändå. Vilken kommun vågar anställa i maj om pengarna kan ta slut i december? 

Vill man dra ner på skolan, polisen, cancervården – vad?

Delvis får regeringen skylla sig själv. Den har själv normaliserat ändringsbudgetar. I januari 2020 la man en extrabudget bara 20 dagar efter att höstbudgeten trätt i kraft. Januarigänget hade nämligen lagt en usel höstbudget. 

Under pandemin har regeringens ändringsbudgetar förstås varit motiverade – men 20 stycken på ett år, var det befogat? Eller var det lusten att hålla ”handlingskraftiga” pressträffar framför svenska fanor som styrde?

Det hot som framför allt riksdagens ändringsbudgetar utgör skulle kunna lindras genom att man inför ett krav på att de åtminstone ska vara finansierade. Initiativtagarna måste redovisa varifrån pengarna ska tas. Vill man dra ner på skolan, polisen, cancervården – vad?

Men om impulsbefriade politiker sätter det egna partiets opinionssiffror och kortsiktiga segrar framför Sveriges väl – och seriöst politiskt arbete – kommer de att hitta kryphål. 

En demokrati blir inte bättre än de folkvaldas demokratiska sinne.