Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Öppna upp gruvorna - Sverige har smashläge

En kongolesisk arbetare kånkar på kobolt.
Foto: SCHALK VAN ZUYDAM / AP TT NYHETSBYRÅN
Näringsminister Ibrahim Baylan (S) talar mer än han agerar.
Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT / TT NYHETSBYRÅN

Regeringen har tjatat sig in på Joe Bidens klimatmöte i sista sekund. Vill den göra världen en tjänst på riktigt, kan den börja med att blåsa nytt liv i den svenska gruvnäringen. 

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Ska utsläppen väck måste majoriteten av alla bilar, båtar och flygplan förr eller senare köras på eldrivna batterier. 

De kommer att bli mindre, bättre, billigare och fler i takt med att tekniska framsteg görs – men får man tro experterna kommer beståndsdelarna att förbli ungefär samma som i dag. 

Därför spår till exempel Världsbanken att efterfrågan på metaller och mineraler som ingår i batterierna – litium, grafit, kobolt, med mera – kommer att uppgå till flera miljarder ton om världens länder ska klara sina klimatåtaganden. 

Omställningen är batteridriven, den ekonomiska potentialen är astronomisk och för Sverige borde det vara smashläge.  

Vi har Europas största batterifabrik i Northvolt Ett – ett av Sveriges mest omfattande industriprojekt någonsin. Den byggs just nu färdigt utanför Skellefteå och tas i drift till vintern. Tacka framsynta entreprenörer och norrländsk vattenkraft för det. Projektet har alla chanser att bli en grön svensk exportsuccé. 

Vi har råmaterialen. Sverige ruvar på ungefär tre miljoner ton grafit, men även stora mängder litium. De särskilt åtråvärda koboltfyndigheterna finns i Kiruna, på Skellefteåfälten samt i Bergslagen. 

Vi har kompetensen. Sverige är och har alltid varit ett gruvland. Järnmalmen byggde välståndet och stålet står fortfarande för 90 procent av den europeiska utvinningen. 

Regeringen klarar inte att fatta beslut eftersom olika intressen skär rakt genom Rosenbad.

Och vi har ett slags inbyggt moraliskt övertag gentemot konkurrenterna i främst Kongo och Ryssland, som ganska fort skulle omsättas i krassa siffror. Våra utvinningsmetoder är renare. Våra arbetsmiljövillkor är schysstare. Våra institutioner är pålitligare. Vi anställer inte barn. 

Fråga amerikanska och europeiska bolagsjättar under lupp var de helst införskaffar sina mineraler om de får välja.

Ändå händer ingenting. Visst, regeringen tillsatte en utredning i mars för att snabba på utvinningen av ”innovationskritiska metaller”. Det gjorde man i praktiken 2018 också. Samt i fjol

Näringsminister Ibrahim Baylan (S) talar vackert om att Sverige måste ”ta ansvar” för omställningen och om ”gruvarbetare som dör i andra länder”. Det gjorde dåvarande utrikesministern Margot Wallström för tre år sedan också.   

I verkligheten fortsätter tillståndsprocesserna att dras i långbänk och gruvföretagen att få avslag medan ”samma regerings kulturminister övernattar i gruvmotståndarnas aktivistläger”, för att låna från författaren Marcus Priftis, som skrivit en bok om hela problemkomplexet.

Förklaringarna är inte komplicerade. Regeringen klarar inte att fatta beslut, utan försöker skjuta frågan framför sig eftersom legitima intressen – samers rättigheter, markägarnas äganderätt, inverkan på närmiljön – står mot varandra samt skär rakt genom Rosenbad. 

Men det är ingen ursäkt. Målkonflikter är ofrånkomliga, så fungerar all politik. Valet borde tvärtom vara givet. Sverige har chansen att bygga planetens mest klimatvänliga gruvverksamhet. 

Gör vi världen den tjänsten behöver vi kanske inte ens tjata oss in i sista sekund nästa gång USA:s president bjuder in till klimatmöte.