Ola Wong

Europa måste lära läxan från 1948

Ukrainska pansarfordon återvänder från uppdrag vid fronten.
Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM
Tysk affisch gör reklam för Marshallplanen.
Foto: THE ART ARCHIVE/REX / SHUTTERSTOCK EDITORIAL REX

Europa bör sätta ett tydligt mål om att Ukraina ska vinna kriget. Därefter måste vi hjälpa till att bygga upp landet.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

När Stalin tog emot viktiga besökare brukade han klottra varghuvuden i sitt anteckningsblock med en röd penna, och så gjorde han också när han mötte den amerikanske generalen Marshall för att avgöra framtiden för Europa efter andra världskriget. Det fanns ingen brådska, försäkrade Stalin, som var övertygad om att tiden var på kommunisternas sida.

 Men Marshall var inte övertygad. I stället drog han upp en plan som framstod som så orealistisk och naiv att man inte ens vågade annonsera målsättningen öppet. Den nyktert realistiska åsikten 1945 var att demokrati inte passade den tyska kulturen.  Men Marshalls tanke var att göra Tyskland och Japan till goda, fredliga demokratier och säkra kapitalismens framtid i regionerna. 

Vi vet hur det gick. Den tyska industrin grodhoppade förbi övriga världen. Den som år 1945 hade varnat för en framtid där tyska politiker blir anklagade av polacker för att vara hopplösa pacifister skulle troligen fått en lugnande spruta, ändå är det där vi är.  

I dag står Europa inför ett liknande val som Marshall gjorde. Putins arméer rycker fram i en sönderskjuten del av Europa. Liksom Churchill sade om Stalin så eftersträvar Putin ”obegränsad expansion av sin makt och doktrin”.  

Den internationella valutafonden räknar med att fattiga Ukrainas ekonomi kommer att krympa 35 procent under året, sju miljoner har flytt landet. Tanken på att göra Ukraina till ett ekonomiskt wirtschaftswunder,  ett nytt Kina för Europa – med massproduktion, hub för IT-innovation, säkrad matförsörjning för Europa och ett föredöme för demokrati och frihet för Eurasien, ja den kan i nuläget framstå som absurd. 

Men det är dit Europa bör sikta, och den nytändning det innebär skulle kunna rädda kontinenten, som annars ser ut att vara dömd till managed decline. 

I likhet med kineser är ukrainare kända för att jobba hårt. Där finns en entreprenöranda av gör-det-själv som märks i allt från spontantillverkning av molotov cocktails till kluster av tech-bolag. Ukraina har 33 procent av världens bördiga ”svarta jord” och var före kriget världens näst största exportör av spannmål. Läskunnigheten i landet är imponerande 99,8 procent – troligen är bättre siffror än Sverige. Före kriget tog varje år 130 000 ukrainska ingenjörer examen, varav 16 000 i IT. Förstörelsen ger Ukraina möjlighet till att göra ett hopp i utvecklingen och erbjuda det som Kina kunde göra tidigare – u-lands-löner med ett i-lands infrastruktur.  

Bland Europas styrande kretsar har man sent omsider börjat ana riskerna med att vara beroende av Kinas kommunistparti, KKP. Decoupling, frikoppling från Kina har blivit ordet för dagen. Kina är nu på gränsen till att räknas som höginkomstland och har en irrationell nollcovidspolitik. Landet är inte längre billigt eller lika pålitligt som leverantör och marknad. 

Om KKP invaderar Taiwan eller hamnar i konflikt med USA av annan anledning kommer Europa behöva dra av ett plåster som kommer att svida betydligt mer än sanktionerna mot Ryssland.

Europas ledare bör liksom Marshall våga drömma stort och ge Ukraina möjlighet att rädda sig självt och därmed oss.

Ukraina kan förvisso aldrig ersätta Kina: landet har en befolkning som en medelstor kinesisk provins. Men Ukrainas självständighetsrörelse har blivit liktydigt med JA till europeisk demokrati och individens frihet och NEJ till den ”ryska världen”: reaktionär despoti och ortodoxi. Landets tragiska historia med ”holodomor” massvälten under Stalin och den ekonomiska kollapsen på 90-talet, gör att knappast något annat folk har sådan förmåga att kunna resa sig igen. 

Europa bör sätta ett tydligt mål om att Ukraina ska vinna detta krig och därefter hjälpa till att bygga upp landet. Ryssland ska knuffas tillbaka till åtminstone hur gränsen låg före 24 februari. Bedömare menar att det är möjligt, om Väst klarar att producera och leverera den krigsmateriel som krävs. 

Då gäller det att kunna motstå frestelsen att göra eftergifter för att få till ett vapenstillestånd, även om intresset för kriget sjunkit och inflationen toppar agendan. Trots att Ukrainas soldater gör allt som fransmännen inte gjorde under andra världskriget kommer det defaitistiska signaler från Macron, Tyskland och bedömare som gärna kallar sig realistiska: Ryssland får inte förödmjukas, Ukraina bör ge upp territorium, och så vidare.   Men kompromisser och vapenstillestånd kommer bara att leda till mer rysk aggression.    

Som historikern Serhii Plokhy skriver i The gates of Europe, en läsvärd bok om Ukrainas historia, så avgör utgången på kraftmätningen med Ryssland inte bara Ukrainas utan även Europas framtid. Europas ledare bör därför liksom Marshall våga drömma stort och ge Ukraina möjlighet att rädda sig självt och därmed oss.



Ola Wong är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hans texter här.