Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ökad otrygghet är ett otyg – det kan ju gynna SD

Otryggheten fortsätter att öka i Stockholms län - men den är ojämlikt fördelad. Klyftorna är många.Foto: HENRIK JANSSON / HENRIK JANSSON GT/EXPRESSEN
Ett par tweets av Linda Snecker (V) om otrygghet fångar den politiska narrativfajten mellan trygga svenska samhällsdebattörer.Foto: PRESSBILD
Punsch.

Trygghet håller på att bli en klassmarkör av högsta rang. Men den stora frågan är: Varför är det ingen is till punschen?

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Vänsterpartiets rättspolitiska talesperson heter Linda Snecker. Den 22 november twittrade hon: ”Tryggheten ökar och kriminaliteten minskar (men det får man väll inte säga i det här landet).” 

Men det går käpprätt åt fel håll med tryggheten i Stockholm, enligt Länsstyrelsens nya trygghetsundersökning. En av fem stockholmare har under det gångna året känt sig rädd eller otrygg i sitt bostadsområde - dagtid. På dagen, när himlen är ljus och omgivningen rask och vaken. 

Det är en fördubbling jämfört med 2011. Ännu värre är det förstås efter mörkrets inbrott. 

Botkyrka kommun är ohotad ledare i otrygghetsligan. Sedan faller talen, kommun för kommun, samtidigt som inramningen gradvis förändras: miljonprogramsområdena avlöses av bostadsrätter och villor, befolkningen blir gradvis mer väletablerad och ljushyllt. 

I Vaxholm har bara 21 procent känt sig otrygga eller rädda kvällstid. ”Bara”? Ja, i Botkyrka är siffran 62.

Trygg i villamattan

Om man lägger ihop de många trygghetsklyftorna i rapporten kan man säga att minst otrygg är redaktör Sven Jönsson, 65, i sin villamatta i Täby. Hans raka motsats är 20-åriga studenten Leila Muhammad som bor i ett loftgångshus i Järfälla.

Här finns könsskillnader, generationsskillnader och klasskillnader. Det borde väl få vänsterdebattörer att framhålla och politisera trygghetsproblemen? 

Men vänstern tänker på klassfrågor i socioekonomiska termer och föreslår följaktligen reformer som gratis välfärd och kollektivtrafik eller varför inte fri entré till Nationalmuseum. 

Fler övervakningskameror och poliser eller gratis pepparsprej och överfallslarm ligger inte överst i verktygslådan, om man säger så. 

Att invånare i trångbodda utanförskapsområden är mer otrygga än gemene svensk gör det inte lättare för Vänsterpartiet. Otrygghet 2019 är inte deras hemmaplan - det är motståndarnas.

Den 27 november twittrade Linda Snecker: ”M, KD och SD behöver hög kriminalitet och otrygghet för att få igenom sin hårdare tag-politik. Att färre utsätts för brott och tryggheten ökar gör både högerpolitiker och twittrare fly förbannade. Narrativet förstörs och lögnen blir bättre än verkligheten.”

Narrativet, ja. Berättelsen om verkligheten... 

Kampen om verkligheten

Medan alldeles riktiga människor går omkring och ser sig om över axeln, ställer in joggingrundor och tjejmiddagar eller följer sina barn till och från fritidsaktiviteter av rädsla för deras säkerhet, slåss samhällsdebattörer om vilken berättelse om trygghetsläget det är som ska gälla. 

En vänsterpartist har intresse av att tala tyst om otrygghet, inte minst då den gynnar SD. Men narrativfajten har deltagare från alla politiska läger. Och de har i regel en sak gemensam: de ingår i ett kompakt Sven-i-villamattan-kluster. De är trygga och de har resurser om otryggheten skulle krypa för nära. (Och när jag skriver de, menar jag vi.) En modern punschveranda, ett upphöjt kammarspel.

Det är så nedslående, självbespeglande och kontraproduktivt. Och det säger så mycket om klyftornas bråddjup. Men diskussionen lär fortsätta alltmedan Leila grunnar på om hon ska våga anmäla sig till den där deltidskursen inne i city som bara går på kvällarna. 

Eller inte.