Under coronapandemin debatterades äldre människors ensamhet ovanligt mycket. Inte så konstigt, med tanke på besöksförbuden på äldreboenden och uppmaningar till 70-plussare om att de måste undvika närkontakt med medmänniskor.
Nu har ämnet i hög grad fallit ur det offentliga samtalet. Det är olyckligt.
Det är visserligen en myt att svenskar, eller nordbor i allmänhet, skulle vara speciellt ensamma. Det är faktiskt mycket värre i Öst- och Sydeuropa. I länder som säljer pastasåser, vin och olivolja med hjälp av reklamfilmer där storfamiljer dinerar idylliskt – som Italien, Frankrike och Grekland – rapporteras dubbelt så stor ensamhet som i Norden.
Men det betyder inte att problemet är litet. Enligt SCB är omkring 300 000 svenskar socialt isolerade: ”Ensammast är de äldre. Minst var tionde över 75 år träffar inte anhöriga, vänner eller bekanta mer än ett par gånger i månaden.”
Vad kan man göra åt detta? I fjol krävde medlemmar av den så kallade Ensamhetskommissionen – bland dem Amelia Adamo och S-politikern Lars Stjernkvist – ”krafttag” mot äldres ensamhet. Bland annat efterlystes en ny socialtjänstlag där personalens kamp mot ensamhet skulle upphöjas till ”kärnverksamhet” inom den kommunala äldreomsorgen.
Det var utmärkt att de lyfte frågan. Men tyvärr räcker det inte med formuleringar i socialtjänstlagen, så länge äldreomsorgen är underbemannad och stressad. Det praktiska – tvätt och dusch, påklädning, måltider, mediciner – kan inte förbigås. Ingen mår bättre av oreda, och pandemin lärde oss på ett tragiskt vis att hygienrutiner är livsviktiga även på äldreboenden.
Risken att dö i förtid är 50 procent högre för ensamma än för dem som har ett socialt nätverk runt sig.
En annan lösning vore att ideella organisationer, som pensionärsföreningar, gör en strukturerad insats. Antalet äldre kommer bara att öka under de närmaste decennierna – det måste rimligen finnas en massa seniorer som är pigga nog att hälsa på ensamma generationskamrater i omsorgen.
Men generellt vet vi för lite om hur äldres ensamhet kan lindras – och intuitionen leder oss inte alltid rätt. I en finsk studie upptäckte man att äldre som hittade nya vänner, med lite hjälp på traven, inte kände sig mindre ensamma för det. Och norska forskare fann att äldres emotionella ensamhet inte lindrades när de träffade släkt och vänner. Det gjorde den däremot av att tala i telefon med dem.
Vi behöver veta mer, men det är inget skäl att förbli passiva. Ofrivillig ensamhet är farligt, lika farligt som alkoholism eller att röka 15 cigaretter om dagen. Risken att dö i förtid är 50 procent högre för ensamma än för dem som har ett socialt nätverk runt sig.
Därför är det bra att Sverige har fått en socialminister, Jakob Forssmed (KD), som sedan många år är engagerad i denna fråga. Han har utlovat 300 miljoner kronor årligen som ska gå till en ”gemenskapssatsning” för att motverka ofrivillig ensamhet.
Det är inte mycket pengar, men ändå en början.