Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Oerfarna läkare ska inte vara ensamma på akuten

Foto: Claudio Bresciani/TT / TT NYHETSBYRÅN
Foto: TOMAS LEPRINCE

Det är upprörande att icke-legitimerade läkare lämnas ensamma med livsavgörande beslut inom akutsjukvården. I personalbristens Sverige är det alltför ofta de mest oerfarna som får axla de tyngsta uppgifterna.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Sveriges radios reportage om de oerfarna läkarna på akuten är skakande lyssning. En 33-årig småbarnspappa åker in med en blodpropp i hjärnan efter en innebandytackling. Men i stället för att få en hjärnröntgen skickas han hem och avlider så småningom i sviterna. En mamma söker vård för sin tvååring, men skickas hem gång på gång. Först vid fjärde besöket upptäcker en läkare att pojken har leukemi.

Enligt tillsynsläkaren Marie-Louise Ivarsson vid IVO - Inspektionen för vård och omsorg - är dessa fall sannolikt bara toppen på ett isberg. Hon ser många fall av vårdmissar där läkare som saknar legitimation är inblandade, det vill säga läkare som ännu inte har genomgått den minst 18 månader långa praktiken som kallas för AT-tjänst.

Det är uppseendeväckande att patientsäkerheten väger så lätt i vårdkrisens Sverige. Icke-legitimerade läkare ska självfallet kunna arbeta även på akuten, men då krävs handledarstöd från en erfaren kollega. Kalibers granskning visar att var tredje vårdinrättning slarvar med den principen. På tio av landets akutsjukhus händer det varje månad eller på veckobasis att oerfarna läkare tillåts arbeta ensamma med ansvar för livsavgörande beslut.

Samma mönster märks bland socialsekreterare, poliser och lärare

Samma oroande mönster - att nyexaminerade personer får axla alltför tunga uppdrag - märks även på andra välfärdsområden. Inom socialtjänsten har man under lång tid haft svårt att bemanna på barn- och ungdomssidan. Särskilt svårt kan det vara att rekrytera socialsekreterare till utanförskapsområden, där jobbet är extra utsatt.

Följden har blivit att nykläckta socionomer lämnas ensamma med kniviga ärenden som huruvida ett barn bör skiljas från sina föräldrar eller inte. De erfarna socialsekreterarna har slutat eller sökt sig till mindre krävande arbetsuppgifter.

Även inom polisen är trenden synlig. De poliser som arbetar i yttre tjänst är ofta påtagligt unga och oerfarna. Att jobba längst ut i verksamheten - att patrullera torgen och möta de kriminella ansikte mot ansikte - är krävande och anses ha låg status. Hög status är det däremot att jobba på polisens specialenheter, som spaning och piketen.

Bland lärarna är det på liknande sätt de minst rutinerade som arbetar på skolorna med svårast förutsättningar. Andelen obehöriga lärare är betydligt större i utsatta områden och rektorer upplever i högre grad problem med rekryteringen.

Arbetsgivarna måste göra det mer attraktivt att ta de tuffa jobben

Det är ett djupt oroande mönster. Situationen förvärras givetvis av den växande personalbristen och att arbetsmiljön längst fram i välfärdens frontlinje har blivit tuffare. Men det är politikernas och arbetsgivarnas ansvar att kompensera för de faktorerna.

Lönetillägg är ett nödvändigt styrinstrument. Det har börjat tillämpas för flera yrkesgrupper, men inte i tillräcklig stor utsträckning ännu. Men även sådant som schemaläggning, karriärmöjligheter och arbetsmiljön måste anpassas för att locka de mest erfarna till de mest krävande arbetsuppgifterna.

Att önsketänka om att situationen ska lösa sig av sig självt duger inte.