Redan i sitt installationstal som nyvald Centerledare 2011 hade Annie Lööf målet klart: Centerpartiet ska nå 20 procent i riksdagsvalet 2022. Kungamakerskan ska bli statsministerkandidat. Annie Lööf spelar ”det långa spelet”, skrev SvD uppskattande (3/2-17).
Partiet, som inte alltid bottnat i liberalismen, hittade sin ideologiska ståndpunkt i att vara Sverigedemokraternas motpol. Därför manar Annie Lööf till samling i ”den breda mitten”, där alla utom SD och V är välkomna.
Centerpartiets val att släppa fram först en rödgrön och sedan en rödröd regering har applåderats även av liberala ledarsidor. ”Det lönar sig att stå fast vid sina värderingar”, slog DN:s ledarsida fast i höstas, och hyllade C-ledaren för att hon ”inte vill acceptera den blockindelning som andra försöker tvinga på henne”.
Men väljarna tycks ha insett att den breda mitten i realiteten är vidjesmal.
Och opinionssiffrorna pekar stadigt nedåt. I de sammanvägda opinionsmätningarna ligger C på 5,9 – tre procentenheter under valresultatet och långt ifrån toppnoteringen 13 procent våren 2017.
Det är en förklaring till centerpartisternas panik inför vårbudgetomröstningen. Under torsdagsmorgonen – en dryg timme innan finansutskottet skulle rösta om förslagen – kallade C till presskonferens och vädjade om mer tid. Partiet sitter i en rävsax: Antingen släpper man fram regeringens förslag – och därmed det oansvariga nooshitillägget till garantipensionen – eller så låter man oppositionens SD-förhandlade förslag gå igenom.
Det finns ingen väg runt det: Antingen ger Annie Lööf inflytande till V eller SD – de två ytterkantspartier hon lovat att hålla borta från makt.
Lööf riskerar att straffas av sina väljare oavsett vad hon väljer. Om C ännu en gång släpper fram en SD-förhandlad budget urholkas partiets position som ”garanten mot SD”. Och hjälper man fram en oaptitlig, V-stämplad budget blir det uppenbart för alla att Centern nu ingår i vänsterblocket.
Målet om 20 procent väljarstöd och en chans på statsministerposten framstår som en fantasi.
Ett mer ödmjukt mål är att klara riksdagsspärren. Det vet Liberalerna, som efter interna konvulsioner lämnade januariavtalet och bytte ut den hattiga Nyamko Sabuni mot klarspråkaren Johan Pehrson. När partiet vände tillbaka till borgerligheten blev det utskällt. ”Liberalerna är ett sjunkande skepp”, skrev Aftonbladet. ”Liberalernas själ blir svår att rädda”, skrev DN.
Nu har skorven medvind – 4,2 procent i de sammanvägda opinionsmätningarna – och kurvan pekar uppåt.
Liberalerna har insett att partiet har en viktig roll i högerblocket, nämligen att vara den som drar upp röda linjer för samarbetet. När man slutade be om ursäkt för det började siffrorna stiga.
Att byta partiledare precis före ett val verkar inte ha varit någon dålig idé, trots allt.