Inget vapen, ingen teknisk bevisning, inget erkännande.
Åklagare Krister Petersons utpekande av Stig Engström som statsminister Olof Palmes mördare blev något av ett antiklimax. Men för många svenskar kommer nog beslutet att lägga ned förundersökningen ändå innebära slutet på mordgåtan. Förhoppningsvis kan det också medföra en nyktrare syn på Palmes politiska gärning.
Mordet i februari 1986 har ofrånkomligen färgat bilden av Olof Palme som politiker. Inom Socialdemokraterna hyllas han återkommande som en ikon. Det underlättas av att Palme var en fenomenal retoriker, att citera ur något av hans många tal är fortfarande en bärande del av socialdemokratisk liturgi.
Delar av hans politiska arv har också åldrats väl. Stefan Löfven lyfte på onsdagen fram tre jämställdhetsreformer i sin hyllning av Palme: införandet av föräldraförsäkringen och aborträtten samt utbyggnaden av barnomsorgen. De präglar fortfarande Sverige på ett positivt sätt. Till det kan läggas särbeskattningen, som har bidragit till vår skyhöga sysselsättning.
Löfven nämnde också Olof Palmes internationella engagemang. Redan där är bilden dock mer splittrad. Den hårda kritiken av apartheidregimen i Sydafrika var rätt och riktig. Men hans överseende med auktoritära ledare till vänster var märkligt stort. Omsvängningen av biståndspolitiken under Palmes tid – där storskaliga socialistiska experiment kom att premieras – ledde till att svenska skattepengar understödde tvångsförflyttningar i Tanzania.
Även på hemmaplan fattades katastrofala ekonomiska beslut. Ett återkommande drag hos Olof Palmes regeringar var att man valde lösningar som på kort sikt gav opinionsfördelar, men som på längre tid var katastrofala för svensk konkurrenskraft.
Således bekämpades inflationen med prisregleringar, oljekrisen med överbryggningspolitik och kostnadskrisen med superdevalvering. Till det ska läggas löntagarfonderna som skrämde framgångsrika entreprenörer ur landet. Flera generationer av svenska politiker har fått ägna mycket möda åt att städa upp efter de galna decennierna.
Olof Palme styrde också Sverige och Socialdemokraterna under en tid då det stundtals var svårt att se var partiet slutade och staten började. Det är en historiens ironi att det kan ha bidragit till att mordet förblivit olöst. S-favoriten Hans Holmér fick missköta utredningen under det första viktiga året, justitieminister Anna-Greta Leijon gav privatspanaren Ebbe Carlsson ett rekommendationsbrev och missriktad omsorg om Lisbeth Palme gjorde hennes utpekande oanvändbart.
De missgreppen är värda att komma ihåg nu när andra politiska krafter försöker grumla åtskillnaden mellan tjänstemän och politiker.
Sverige skulle ha mycket att vinna på ett mer nyansrikt porträtt av Olof Palme.