Niklas Elert
Rovern är stor som en bil och utrustad med spektrometrar, kromatografer och andra makapärer. Dess pågående uppdrag: jakten på utomjordiskt liv.
Sannolikheten att man finner något sådant är i och för sig minimal.
Om det bor några mikrober på Mars gömmer de sig antagligen långt under ytan, skyddade från den dödliga kosmiska strålning som ständigt sköljer in över planeten.
Å andra sidan: på jorden finns mikrober så stryk tåliga att de kan överleva inne i kärnkraftverk. Liv kan frodas i de mest extrema miljöer.
Strålningen innebär däremot att människan, om hon någon gång koloniserar planeten, kommer att tvingas bygga sina baser under jord.
Ett annat av "Curiositys" uppdrag är just att samla information för framtida bemannade uppdrag på Mars.
Att kolonisera den röda planeten är nu ingen självklarhet. Om "Curiosity" eller någon av hennes efterföljare finner marsianskt liv blir de etiska frågeställningarna oerhörda.
Har vi i så fall någon rätt att göra anspråk på den röda planeten? Och vilka är vi? FN? USA? Mänskligheten i stort?
Rymdfördraget från 1967 har ratificerats av 100 regeringar och säger att ingen nation kan göra territoriella anspråk i rymden, men det samma gäller intressant nog i nuläget inte för privata företag.
Folk lär stå på barrikaderna till försvar för marsianerna den dag McDonald's gör sin första utomjordiska avknoppning.
En annan fråga är om det är värt det rent ekonomiskt.
Rimligen bör man vara skeptisk till de kopiösa summor som lades på den snoppmätartävling mellan stormakterna som kallades rymdkapplöpningen.
Fast regeringar har kastat betydligt större summor efter sämre saker än så.
De räddningspaket som USA de senaste åren har sjösatt för att rädda företag som tillverkar produkter som ingen vill ha, till exempel. De har kostat mer än NASA:s totala budget de senaste femtio åren.
Sedan 2008 har USA:s federala utgifter ökat med 40 procent. NASA:s har inte ökat med en krona. Man har heller inte fått några anslag för framtida Marsutforskning. En ytterligare sond skickas nästa år, men sen tar det slut.
Men andra har redan plockat upp USA:s bortkastade handske.
Den holländska dokusåpa som planerar att skicka deltagare till Mars inom elva år - utan returbiljett - är ett tecken i tiden.
Man kan ju fråga sig om det ens är möjligt att inom en rimlig framtid kolonisera en annan, synnerligen ogästvänlig värld. Tills man inser att vi redan har gjort det en gång.
Som Robert Zubrin, ordföranden i Mars Society, påpekar kommer vi människor faktiskt inte från jorden, utan från Rift Valley i Kenya.
Resten av planeten har vi koloniserat, och större delen av den skulle vara obeboelig för oss om det inte vore för de verktyg och den teknologi vi utvecklat.
Det är inte mer naturligt att bo i Sverige än på Mars.
Att människans teknologiska utveckling tog fart samtidigt som hon lämnade tropiska Afrika är knappast en slump.
Nöden är alla uppfinningars moder, och de nya ogästvänliga miljöerna våra förfäder möttes av tvingade dem att använda hela sitt kreativa register.
Utmaningar har i alla tider varit en källa till mänsklig uppfinnings - rikedom - och vilken utmaning kan vara större än rymden? Mot Mars!