Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Niklas Elert

Vatten är dyrbart

TÄNK EFTER. Jordens vattenresurser är inte oändliga.

Bortanför Pluto vände rymdsonden Voyager 1 sin kamera mot jorden år 1990. På sex miljarder kilometers avstånd såg vårt hem ut som en blek blå prick i världsrymdens mörker.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Bilden "Pale Blue Dot" blev en påminnelse om hur viktigt det är att vi hushåller med vår lilla planets resurser.

Den bleka pricken är blå eftersom större delen av jordens yta täcks av vatten. Men det drickbara sötvattnet utgör bara en bråkdel av den totala mängden vatten på vårt klot, och är ojämnt fördelat över planeten.

Sverige har på det hela taget ett överflöd. Men på senare år har den svenska vårfloden kommit allt tidigare, vilket tros bero på klimatförändringarna. Grundvattnet måste därför räcka en månad längre innan det fylls på av höstregnet. Räkna med att vattningsförbuden blir vanligare här hemma.

 

De svenska problemen är dock små, sedda från en internationell horisont. I en ny rapport varnar Lester Brown, chefen för Earth Policy Institute, för att 18 länder som tillsammans hyser halva jordens befolkning pumpar upp sitt grundvatten snabbare än det fylls på. De närmar sig "peak water".

Utvecklingen är mest alarmerande i Saudiarabien, Syrien, Irak and Jemen, och en konsekvens har blivit kraftigt minskade skördar. Också Indien, Kina och USA - de tre största spannmålsproducenterna - har stora problem med överpumpning i vissa regioner.

Naturresurser brukar inte ta slut, tack vare det som ekonomen Julian Simon kallade den oändliga resursen: Den mänskliga hjärnan. Det är regel snarare än undantag att brist får människor att hitta antingen ett substitut eller utveckla en teknologi som är mer sparsam med resursen.

Men det bygger på att folk får signaler om att resursen är knapp - i form av stigande priser.

 

Att priser på vatten är känsliga saker vet vi. När Dagens Industri i våras rapporterade att Nestlés ordförande Peter Brabeck-Letmathe tyckte att vatten inte borde vara en rättighet och att världens vattenresurser borde privatiseras tog det hus i helvete.

I själva verket var hans resonemang (som kom från en åtta år gammal video) felaktigt återgivet, och DI fick lägga upp en ny version av artikeln där det framgick att Brabeck-Letmathe tyckte att vatten borde vara en rättighet. Hans poäng var att rent vatten måste ha ett värde - annars hushåller vi inte med det.

Ingenstans blir det tydligare än inom jordbruket, där vatten som antingen subventioneras eller delas ut i form av gynnsamma kvoter leder till att bönder producerar grödor som är onödigt vattenkrävande.

I Kalifornien odlar bönderna ris i öknen eftersom de betalar en tusendel av vad stadsborna betalar för sitt vatten. Och Saudiarabiens kraftigt subventionerade bevattningsjordbruk bygger på att pumpa upp enorma mängder grundvatten. Mönstret går igen i flera andra länder. Är det så konstigt att de har vattenbrist?

 

Att vilja sätta ett pris på vatten borde inte vara någon extremposition som tillskrivs "onda" företagsledare. Glädjande nog diskuterar exempelvis Världsnaturfondens rapport Scarce Water från 2007 vattenmarknader grundligt.
Vatten är dyrbart. Att hushålla med det är viktigt av både ekonomiska och ekologiska skäl, men så länge de prissignaler som skulle kunna hjälpa oss med det undertrycks eller ignoreras kommer vår planets vattenproblem att bestå.