Niklas Elert
Atlas är en livs levande (nåja), fingerfärdig robot med armar, ben och lasersyn, som ser precis så där oefterhärmligt robotisk ut som robotarna gör i gamla sf-rullar från 1950-talet.
Atlas kommer ifrån amerikanska Pentagon. Han är tänkt att användas i krissituationer som vi människoapor helst bör undvika (tänk Fukushima).
Det mest slående med honom är att han stämmer så väl in på våra djupast rotade föreställningar om hur en robot ska se ut.
Annars färdas vi ju mera obemärkt in i den robotiska tidsåldern.
Robotplan flyger i våra skyar, bilar som kan köra sig själva rullar snart på våra vägar, och det talas om en ny generation industrirobotar som ska rädda västvärldens ekonomier.
Och framöver? Futuristen Ray Kurzweil tror att en maskin vars intelligens är omöjlig att skilja från en vanlig människas blir verklighet innan 2030. Om han får rätt lär det innebära ett teknologiskt skifte av oerhörda proportioner.
Det är inte utan att man drar öronen åt sig. Vad händer med oss människor då maskinerna är fullt kapabla att förbättra sig själva och tillverka egen "avkomma"?
Blir vi arbetslösa, förslavade - eller utrotade?
Frankensteins monster och Golem är bara två exempel på varningar för vad som händer då människan i sitt högmod skapar "liv".
Och att det onda datanätverket Skynet i "Terminator" faktiskt utvecklades av den amerikanska militären gör knappast det mentala steget från Atlas till Judgement Day längre.
Men det har alltid funnits en positiv sida av robotmyntet. Bara några år efter det att matematikern Archytas skapade den första roboten - en ångdriven "duva" som kunde flyga - siade filosofen Aristoteles om att slaveriet en dag skulle avskaffas, tack vare robotar.
Det hade han inte så värst fel i. Den brittiske vetenskapsförfattaren Matt Ridley påpekar att utan all vår teknologi skulle var och en av oss behöva tusentals slavar för att kunna behålla den levnadsstandard vi har i dag.
Där har vi pudelns kärna.
Som all annan teknologi kommer artificiella intelligenser att kunna användas till både gott och ont. Frågan är snarast om själmedvetna robotar kommer att vilja "användas" till saker överhuvudtaget? Om de blir verklighet uppstår oundvikligen nya frågor om vad liv är, och vilka varelser som har rättigheter.
Här kan en utveckling komma att spela en avgörande roll: robotiseringen av oss själva. Ray Kurzweil menar att vi redan är på väg mot "den mänskliga kroppen 2.0 och 3.0", en tid då nanoteknologi inkorporeras i allt fler av våra organ, och datorer stora som blodceller kraftigt ökar vår intelligens.
På sikt innebär det att människa och maskin inte kommer att gå att skilja åt. Vi blir människomaskiner.
Låter det onaturligt?
Ja, men det är i så fall pacemakers också.
Människan har alltid haft ett intimt förhållande till sin teknologi, och det vore förvånande om vi inte fortsatte att utvecklas tillsammans.
Om Robo Sapiens verkligen uppstår lär det vara för att vi människor väljer att utvecklas till denna nya art.
Det enda vi med säkerhet kan säga om en sådan utveckling är att den kommer att bli väldigt häftig.