Niklas Elert
Men att påstå att våldsfilmer får människor att bli mördare, eller att den ens skulle vara den tändande gnistan, är bara slött.
Ingen popkultur i världen kan förklara, eller skapa, någon som Denverskytten, som, om sommarens filmschema sett obetydligt annorlunda ut, lika gärna varit känd som Ice Age-mördaren.
Med detta sagt - vita duken kryllar för närvarande av superhjältefilmatiseringar. Och man behöver inte göra någon överdrivet genomträngande "läsning" av vare sig film-, serie- eller bokversioner av Batman eller någon annan hjälte i genren för att ana ett underliggande fascistiskt klingande ideal.
Spindelmannens mantra kanske formulerar det bäst: "med stora krafter följer ett stort ansvar" - och uppenbarligen rätten att slå elaka människor på käften. Förvisso har han och de flesta hjältar en hederskodex att falla tillbaka på.
Oftast går den vid att inte ta människoliv. Just denna dragna linje i sanden är kanske det minst realistiska med superhjältegenren, mer så än superkrafter och framtidsteknologi.
I den inflytelserika artikeln "Crime as social control" menar juristen och sociologen Donald Black att det mesta av det vi kallar brott faktiskt är strävan efter rättvisa - från förövarens synvinkel.
Det vanligaste motivet för mord är till exempel inte ekonomisk vinning. Det är moralistiskt. Som att ge igen efter en förolämpning, straffa en vänsterprasslande partner, och andra beteenden som har att göra med hämnd, svartsjuka och självförsvar.
Det rör sig, hävdar Black, om en privat aktör - en vigilante - som tagit på sig rollen som domare, jury och - framförallt - bödel.
Verklighetens vigilanter har inte samma skrupler som filmdukens, där till och med hårdingen Batman drar gränsen vid att döda. Men han hör kanske ändå till de mer realistiska av de stora superhjältarna eftersom han faktiskt - rätt återgiven - skildras som den reaktionäre sociopat en sådan människa rimligen är.
Så skiljer sig också hans bevekelsegrund från Spindelmannens: där Peter Parker drivs av skuld- och ansvarskänslor drivs Bruce Wayne av hämndvilja.
Det är där nerven i Nolans mästerverk finns: man hejar på Batman trots att man vet att han inte är mycket bättre än de skurkar han bekämpar.
Detta till skillnad från de många filmer där hjältarna - vare sig de är poliser eller opererar utanför lagen - är ädla och okorrumperade, medan skurkarnas ondska blir ungefär lika komplicerad som Saurons.
Den som är på besök i Batmans värld måste åtminstone använda sin moraliska gråskala i stället för att måla allt i svart och vitt.
Med detta sagt borde den som vill förklara våldsbrott försöka leta efter de riktiga problemen. För att återvända till verklighetens vigilanter är det knappast någon slump att många av dem lever på den socioekonomiska marginalen i USA och i praktiken är statslösa.
De lever i miljöer dit polisen sällan kommer, och har "yrken" (langare, prostituerade) som gör det omöjligt för dem att rapportera brott eller dra någon inför rätta.
Om man vill veta vad som får folk att ta lagen i egna händer är det sådana faktorer man ska fundera över, snarare än den senaste filmen där folk slår varandra på käften.