Niklas Elert
Så lyder den amerikanske entreprenören och investeraren Peter Thiels dom över vår samtid - eller över framtiden som aldrig kom.
Twitter är en klen tröst för dem som såg Stanley Kubricks "2001 - en rymdodyssé" som små och trodde att vi skulle ha koloniserat solsystemet vid det här laget. Men Thiel går längre ändå. Han ansluter sig till dem som menar att västvärlden stagnerat - inte sedan 2008, utan de senaste 40 åren.
Bäst uttrycks kanske argumentet i boken The Great Stagnation, signerad ekonomen Tyler Cowen. Han påpekar att de amerikanska hushållens medianinkomst, som sexfaldigades 1932-1972, i princip stått stilla under de fyrtio åren sedan dess, medan BNP per capita också växt betydligt långsammare.
Alltså: Den stora stagnationen. Som beror på att den lågt hängande ekonomiska frukten har börjat ta slut, främst inom innovationsområdet.
Dagens hushåll skiljer sig enligt Cowen inte särskilt mycket från 1970-talets eftersom det inte uppfunnits lika många revolutionerande saker som tidigare. Visst, kylskåpen och tvättmaskinerna har förbättrats, men knappast på något himlastormande sätt.
Datorerna då! skriker säkert de flesta som läst så här långt. Ja, säger stagnationisterna, räknat i kilobyte dataminne är vi 400 000 gånger rikare i dag än på 1970-talet, men datorrevolutionen har hittills inte översatts i värst mycket ekonomiskt välbefinnande.
Och de kan peka på ett oroande tecken i tiden: Google och andra teknikledare sitter just nu på stora högar av pengar som de inte verkar vilja investera i nya projekt överhuvudtaget. Inte ens dessa teknologiska förelöpare tycks se någon ekonomisk frukt värd att plocka.
Om det dystra resonemanget stämmer blir konsekvensen att rika länder får svårt att uppfylla de åtaganden de gjort, till exempel i form av generösa pensioner till sina medborgare. Den som läst en dagstidning på senare år vet att det redan händer lite varstans, och att få av den rika världens ledare är beredda att fatta de smärtsamma policybeslut som krävs för att komma till rätta med skuldproblemen, och få innovationens hjul att börja rulla igen.
Samtidigt gäller det att skilja på väst och resten, och på två olika sorters ekonomisk tillväxt. Dels kan man komma på nya idéer och utnyttja dem på nya sätt. Dels kan man ta goda idéer som redan används någon annanstans, och applicera dem på sin egen bakgård.
Denna copy-paste-tillväxt har under de senaste decennierna förvandlat länder som Kina och Indien. Där har inte funnits någon stagnation att tala om.
Det borde vara en inte så liten tröst för den som stagnerar - och dessutom en källa till hopp. Om västvärlden inte kan ta itu med sina egna problem är det klokt att satsa på att få resten av världen att komma i kapp oss så fort som möjligt.
Den mänskliga hjärnan har kallats jordens främsta resurs, men den är fortfarande tragiskt underutnyttjad. Utvecklingsländerna är hem för miljontals potentiella genier och innovatörer som lever i fattigdom och okunnighet.
Att få in dessa människor i klassrum och laboratorier vore oerhört gynnsamt även för oss. Vi behöver inte uppfinna saker på vår egen bakgård för att kunna dra nytta av dem.