Niklas Elert
Gripandet ses som en framgång för nytillträdde president Enrique Peña Nieto, vars engagemang för drogkriget tidigare ifrågasatts. Men kommer det att ha någon effekt på den våldsspiral som de senaste sju åren skördat 70 000 människoliv i Mexiko? Knappast.
Om något är det en signal om att president Peña Nieto tänker fortsätta på den destruktiva väg som hans föregångare Felipe Calderón slog in på, då han år 2006 förklarade fullskaligt krig mot drogkartellerna.
Det är och förblir ett krig som inte kan vinnas.
Visst, då en knarklangare av Treviños kaliber elimineras är det möjligt att knarkpriserna stiger. Tillfälligtvis. Men däri ligger också problemet. Högre priser innebär att de langare som fortfarande opererar tjänar multum ifall de gör det i tillräckligt stor skala. Möjligheten till större profit får dem att ta större risker, och använda mer våld.
Det spelar med andra ord ingen roll hur många huvuden myndigheternas drogtsarer hugger av på kartellhydran. Nya växer fram i deras ställen. Och de stora spelarna - som Mexikos Sinaloakartell, betraktad som världens mäktigaste brottssyndikat - gynnas bara av ett tuffare drogkrig, när det inte slår mot dem utan mot deras konkurrenter, som Zetas.
Mexiko är nu inte den enda misslyckade frontlinjen i drogkriget. Sedan Richard Nixon 1971 förklarade krig mot drogerna har den amerikanska fängelsebefolkningen exploderat. Men priserna på droger har bara fortsatt falla i USA, och andelen av befolkningen som är beroende har inte ändrats märkbart.
Tre latinamerikanska expresidenter efterlyste för några år sedan en global avkriminalisering av marijuana för personligt bruk, i synnerhet i de stora drogkonsumtionsländerna som USA, i syfte att minska drogens skadeverkningar. Marijuana är redan avkriminaliserat för personligt bruk i någon form i ett tjugotal amerikanska delstater.
Likväl. I tv-serien Boardwalk Empire, som handlar om förbudstiden i USA på 1930-talet, firar langarna när alkoholförbudet införs. Så länge efterfrågan på knark finns kvar och langningen förblir olaglig, kommer kartellerna att finnas kvar. Och någon global avkriminalisering av drogdistributionen är knappast aktuell.
Men det betyder inte att våldet i Mexiko behöver vara lika omfattande som det är nu. I Bolivia och Peru smugglar konkurrerande drogkarteller väldiga mängder, men våldet hålls till ett minimum. Den japanska maffian kontrollerar Asiens mest lönsamma handel med metamfetamin men gör det i stort sett utan våld. Där är det inte lönsamt att skjuta folk till höger och vänster.
Det är det däremot i Mexiko, där bara två procent av alla mord 2012 hittills har lett till domar. De stora resurser som USA:s och Mexikos regeringar satsar på sisyfosarbetet att eliminera kartellerna borde i stället användas för att skapa förhållanden där krig inte betalar sig.
Lägg pengarna på att förbättra det mexikanska rättssystemet, så att folk inte kan mörda ostraffat. Det skulle knappast gå över en natt, men ett krig för rättvisan har åtminstone en rimlig chans att lyckas. Ett krig mot kartellerna har det inte.