Niklas Elert
Maria Larsson är ansvarig för Sveriges narkotikapolitik. Nyligen skrev hon (Newsmill 2/4) att hennes kritiker inte verkar kunna omfatta tanken att man kan ha en mycket restriktiv hållning vad gäller droger men ändå ha en human inställning till missbrukares situation och vårdbehov.
Hon borde läsa den nya rapporten "Partners in Crime" från Harm Reduction International (HRI), en organisation med speciell konsultativ status hos FN:s ekonomiska och sociala råd. HRI verkar kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt.
I rapporten frågar man sig om internationellt samarbete mot droger kan leda till delaktighet i brott mot mänskliga rättigheter.
Svaret är tyvärr att det händer ofta. Miljontals människor världen över är inlåsta på grund av droganvändning, och få som behöver det har tillgång till ordentlig behandling.
En av förgrundsgestalterna är FN:s kontor för narkotikakontroll och förebyggande av brott, UNODC. År 2007 höll UNODC upp Sveriges strikta drogpolicy som ett framgångsrikt exempel. Ett Sverige som hör till FN- organets största givare.
Men HRI:s rapport visar att svenska pengar till UNODC går till mer än att bara försköna vår drogpolitik.
Där framträder bilden av UNODC som en moralisk buffert. Ett land med hög svansföring kring mänskliga rättigheter, som inte bilateralt vill finansiera drogpolicyn hos länder med mer tvivelaktigt rykte, kan i stället göra det med UNODC som mellanhand.
Och Sverige figurerar i ett flertal projekt.
Perioden 2006-2012 gav Sverige, Australien och Luxemburg 1,6 miljoner dollar till UNODC för att förbättra kapaciteten i vietnamesiska drogavvänjningscenter.
Center som enligt HRI i praktiken är läger för tvångsarbete.
Människor låses in i åratal utan någon ordentlig rättsprocedur. Alla, inklusive minderåriga, måste utföra "terapeutiskt arbete" med dagliga arbetsmål dikterade av privata entreprenörer.
Human Rights Watch har rapporterat hur personalen slår och sparkar de som bryter mot reglerna eller inte jobbar.
Enligt HRI tycks vare sig Sverige eller de andra givarna ha ifrågasatt det system man ger pengar till.
Samtidigt har antalet center i Vietnam närapå dubblerats under stödperioden. Fast "behandlingen" gör inte folk drogfria i större utsträckning än tidigare.
Via UNODC bidrar Sverige också med kapacitetsstöd till läger i Kina och Laos där liknande missförhållanden rapporterats. Vi gav även pengar för att hjälpa Kambodja att formulera en ny droglag som enligt HRI underminerar mänskliga rättigheter: den förlänger tiden som en människa kan hållas inspärrad och ger straffrihet för personalen på drogavvänjningscentren. Men UNODC försvarar den nya lagen.
Så sent som i mars krävde UNODC tillsammans med flera andra FN-organ att alla tvingande drogavvänjningscenter stängs av människorättsliga skäl.
Men samma månad sponsrade UNODC en modeshow med syfte att dra in pengar för centret Somsanga i Laos, där de flesta internerna hålls mot sin vilja.
Centret är ökänt för sin brutalitet och har kritiserats av ett flertal människorättsorganisationer. Denna inhumana politik underlättas av svenska skattepengar.
Maria Larsson har sagt sig vara beredd att ompröva varje inslag i svensk narkotikapolitik om det hjälper missbrukarna. Bara att sätta i gång.