Niklas Elert
Tidigare i somras utannonserade forskare som tagit del av farkostens prover att det i ett avlägset förflutet funnits förutsättningar för liv på den röda planeten. Nasa:s nästa marsfarkost är planerad till 2020 och har det specifika uppdraget att ta reda på om så faktiskt var fallet.
Steget är förvisso långt från mikrober till små gröna män. Men att liv en gång kan ha funnits bara ett kosmiskt stenkast bort säger en del om sannolikheten för att vi skulle vara ensamma i universum.
I jakten på utomjordiskt liv är nu söklyktan inte bara riktad mot Mars. Hittills har knappt tusen planeter hittats utanför vårt solsystem, och Vintergatan tros hysa inte mindre än 144 miljarder planeter i ungefär samma storlek som jorden.
Helst vill man finna de planeter som ligger i den så kallade guldlockszonen runt sin stjärna - vare sig för nära eller för långt borta för att flytande vatten ska kunna existera, eftersom vatten tros vara en förutsättning för liv.
Det vet vi så klart inte säkert. Vi känner bara till en enda form av liv och det är det jordiska, alltid baserat på samma byggstenar och med en gemensam förfader. På en enda datapunkt bygger vi alla våra antaganden om hur liv kan eller skulle kunna vara uppbyggt. Fler punkter krävs för att man ska kunna rita en kurva.
I fall vi upptäckte så mycket som en pytteliten mikrob med ett annat ursprung än vårt eget, på Mars eller någon annanstans, vore det en stark indikation på att liv uppkommer "naturligt" - och borde vara ganska vanligt förekommande i universum.
Vad skulle den upptäckten innebära för vår syn på oss själva, på människans plats i kosmos?
Katolska kyrkan verkar ta frågan på allvar. Vatikanen - som för 400 år sedan brände Giordano Bruno på bål efter att han bland annat föreslagit att det fanns andra världar med intelligent liv - tillåter numera sina egna astronomer att uttala sig om de teologiska implikationerna av utomjordiskt liv. För en gångs skull verkar de inte vilja vara sist på bollen.
Saker och ting vore så klart ännu mer intressanta ifall livet visade sig vara intelligent. I sökandet efter utomjordiska intelligenser har vi inte bara lyssnat efter signaler i skyarna utan även skickat ut farkoster och elektromagnetiska hälsningar med vägbeskrivning hit.
Konsekvenserna om vi en dag fick besök skulle bli enorma. Men om vår egen historia är någon vägledning har vi inte så mycket glatt kulturellt utbyte att se fram emot. Det vanliga mönstret då två mänskliga civilisationer mötts för första gången har varit förslavandet eller förintandet av den kontaktade civilisationen. Minns Columbus och indianerna.
Av denna anledning tycker den framstående fysikern Stephen Hawking att vi borde sluta söka efter utomjordiska kompisar: "Vi behöver bara titta på oss själva för att se hur intelligent liv skulle kunna utveckla sig till något vi inte skulle vilja möta".
Fast också genier kan ha fel; det kanske finns välvilligt intelligent liv där ute. Frågan är bara varför de skulle vilja kontakta oss, om de observerade vår planet och såg hur mänskligheten betedde sig i sina mörkaste stunder.