Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Nej till stöket om förorten får välja

Foto: LENNART REHNMAN / GT/EXPRESSEN

Det finns en märklig föreställning om att människor som bor i utsatta områden uppskattar kravlöshet och bristande ordning. Inget kunde vara mer fel.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Peter Esaiasson är professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. Han blev nyfiken på de motstridiga bilderna av förorten i svensk debatt och bestämde sig för att själv åka ut och undersöka saken. Under två år tog han spårvagnen från innerstan till Hjällbo och Bergsjön - två så kallade särskilt utsatta områden på polisens lista - för att intervjua dem som bor där.

Boken ”Förorten” (Timbro förlag) som ges ut på onsdagen är en frukt av det arbetet. Den är full av intressanta rön, som att religionen spelar en central roll för majoriteten som bor i områdena och att mellan 20 och 25 procent har svårt att kommunicera på svenska, 30 procent känner sig diskriminerade samtidigt som förtroendet för polisen och andra institutioner är förhållandevis högt.

Segregationen är i det närmaste total. Få har vänner med svensk bakgrund och kontakterna med majoritetssamhället är begränsade. Men det betyder inte att de boende har en radikalt annorlunda syn på de problem som brukar förknippas med utanförskapsområden: kriminella gäng på torget, nedskräpning och låg sysselsättning.

Tvärtom finner Peter Esaiasson en utbredd ”skärp er”-attityd. Folk som bor i förorten är vansinniga på dem som inte sköter sig, upptäcker statsvetarprofessorn till sin egen förvåning. Man ogillar vad man betraktar som en utbredd bidragsmentalitet. Man retar sig också på allt skräp som slängs och på föräldrar som inte håller koll på sina barn.

Folk i förorten är som folk är mest, med andra ord. De har bara mindre egna resurser att göra något åt saken.

Hamid Zafar talar om de låga förväntningarnas rasism

Esaiasson själv önskar att vi ska sluta vara så ängsliga när vi diskuterar problemen i förorten. Det är en bra utgångspunkt. Framför allt borde majoritetssamhället intressera sig mer för utanförskapsområdena. Det gäller inte minst medierna, som under många år har missat att bevaka utvecklingen (med några få undantag som Sveriges Radios Katarina Gunnarsson).

Studiens resultat bör också begrundas av de politiskt ansvariga. Det är inte ”snällt” mot de boende i dessa områden att ge unga brottslingar chans på chans. Tvärtom utsätter man majoriteten för en otrygg vardag där gängkriminella styr och ställer.

På samma sätt sviker man de skötsamma när man tillåter stök i skolan, nedskräpning i den offentliga miljön och att människor uppbär bidrag utan motprestationer. Det behövs gränssättare som markerar mot alla dessa beteenden i form av närvarande poliser, aktiva fastighetsbolag och en skola med rätt befogenheter och höga förväntningar på eleverna. Ett bidragstak och aktivitetskrav skulle ytterligare understödja skötsamhetslinjen.

Skolchefen Hamid Zafar har döpt den missriktade välviljan gentemot människor med en annan etnisk bakgrund till ”de låga förväntningarnas rasism. Det är hög tid att lyssna på vad förortsborna själva har att säga.