Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Nato-motståndet inom S är lika passé som tjock-teven

Finland antog Natooptionen redan 1995. Sverige borde gjort likadant för länge sedan.
Foto: UNCREDITED / AP TT NYHETSBYRÅN
Utrikesminister Ann Linde har fel i sak.
Foto: Lisa Mattisson/Expressen/TT

En Natooption är inte samma sak som medlemsskap, men signalerar att vi är redo och visar var vi står – stadigt i den västliga värdegemenskapen.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Beslutet är symboliskt men historiskt. För första gången finns i Sveriges riksdag en majoritet för en så kallad Natooption. Bakgrunden är att SD svängde och anslöt sig till borgerlighetens linje under onsdagen.

I praktiken innebär det att riksdagen – alltså folket – markerar mycket tydligt för regeringen att möjligheten att söka Nato-medlemskap bör bli del av Sveriges säkerhetspolitiska linje och uttalas i regeringsförklaringen.

Det kan låta som en teknikalitet men sänder en glasklar signal till både Ryssland och Nato-länderna, vilket så klart får konsekvenser. Det är inte för inte som utrikesminister Ann Linde omgående for ut mot beskedet som en ”betydelsefull negativ händelse för säkerheten” i Sverige.

Man förstår hur hon resonerar. Att bärande delar av den svenska säkerhetspolitiken formuleras av riksdagens försvarsutskott är knappast idealiskt. Samtidigt har S drivit på hårt för den fragmenterade ordning vi har. Det är inte oppositionens fel om man råkar vara i majoritet. 

Men framför allt har utrikesministern fel i sak. Finland antog Natooptionen redan 1995. Sverige borde gjort likadant för länge sedan. Alliansfriheten som ”tjänar oss väl” är en chimär, kalla kriget med sin speciella logik tog slut för 30 år sedan, och regeringens politik gentemot Nato illustrerar det väl.

Socialdemokraternas hållning grundar sig i ett slentrianmässigt motstånd från en annan tid.

Under försvarsminister Peter Hultqvists överinseende har Sverige fortsatt att fördjupa bilaterala försvarssamarbeten med britterna, fransmännen, tyskarna, polackerna och USA. 

Sedan 2016 gäller ett värdlandsstödsavtal med Nato för att underlätta samarbete. Amerikanska specialförband var här så sent som i november. 

Och vi har länge bidragit mer än många medlemsländer till militära insatser utomlands, däribland Kosovo, Afghanistan och Libyen. 

Likafullt fortsätter Socialdemokraterna att hålla Nato-dörren stängd. Hållningen grundar sig i ett slentrianmässigt motstånd från en annan tid. S borde hörsamma oppositionen, riva av plåstret och anta optionen. 

Tidpunkten är helt rätt. Joe Bidens maktövertagande i USA innebär en nytändning och visar att amerikanerna är att lita på. Han inskärper att Nato är en prioritet så fort han får chansen och ser solidaritetsprincipen som ett ”heligt åtagande”. Ryssarna invaderar grannländer, kränker skandinaviskt luftrum och rustar oförtrutet kring Östersjön.  

Visst, en option är inte samma sak som medlemskap – för det krävs i praktiken att både S och SD svänger helt – men det visar att vi är redo och var vi står: stadigt i den västliga värdegemenskapen. 

Det vore en mycket betydelsefull positiv händelse för säkerheten i Sverige, för att låna från utrikesministern.