Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

När V gör som S är det skandal, enligt Löfven

Som oppositionsledare krokade Stefan Löfven arm med Jimmie Åkesson för att stoppa en av alliansens skattesänkningar. Nu är han upprörd över att Vänsterpartiet gör likadant.Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Nooshi Dadgostar, favorit till att bli ny V-ledare, vill fortsätta på partiets inslagna väg och försöka bilda oheliga koalitioner med M, KD och SD i riksdagen.Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN
Januariöverenskommelsen slog fast att Vänsterpartiet inte skulle få något sakpolitisk inflytande alls under mandatperioden. Men redan har V stoppat två förslag.Foto: JANERIK HENRIKSSON / TT NYHETSBYRÅN

Än en gång hotar Vänsterpartiet med att stoppa ett Jök-förslag. Det är inte konstigt att partiet vill få inflytande, men i längden är nejsägandet inte bra för Sverige.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Vänsterpartiet vill bryta ut och stoppa sänkningen av arbetsgivaravgiften för unga ur budgeten och i stället lägga mer på kommuner och regioner. Det meddelade partiets vice ordförande Nooshi Dadgostar på tisdagen.

Därmed ser det ut som att Jonas Sjöstedts avgång nästa månad inte kommer att innebära någon kursändring för V. Dadgostar, favorit till att bli ny partiledare, vill uppenbarligen fortsätta på den inslagna vägen och försöka bilda oheliga koalitioner med M, KD och SD i riksdagen.

Rent sakpolitiskt är det svårt att invända mot Vänsterpartiets önskan att stryka den tillfälligt sänkta arbetsgivaravgiften. När C sänkte avgiften under allianstiden visade det sig vara både dyrt och ineffektivt.

Det är också svårt att tycka synd om Januaripartierna. Trots att Stefan Löfven inte kunde tillträda som statsminister utan att tolereras av Vänsterpartiet, skrev de fyra partierna kaxigt in i Januariöverenskommelsen att V inte skulle få något sakpolitisk inflytande alls under mandatperioden.

Att Löfven nu låtsas vara upprörd över att Vänsterpartiet lutar sig mot SD:s mandat är rena hyckleriet

Den arrogansen torde inte minst C-ledaren Annie Lööf ångra. Den samlade oppositionen har redan satt stopp för två C-reformer i riksdagen – ingångsavdraget och privatiseringen av Arbetsförmedlingen. Kanske blir det tredje gången gillt med arbetsgivaravgiften.

Och att Löfven spelar upprörd över att Vänsterpartiet lutar sig mot SD:s mandat är rena hyckleriet. Som oppositionsledare uppfann han ju tillvägagångssättet när han 2013 krokade arm med Jimmie Åkesson och stoppade en av alliansens skattesänkningar.

För landet är utvecklingen dock mer beklaglig. En rimlig utgångspunkt är att den som vill ha inflytande också bör vara beredd att ta ansvar. Men svensk politik har de senaste mandatperioderna fastnat i en olycklig mellanposition. Den tidigare praxisen om att inte rycka ut enskilda delar ur budgeten har brutits. Men flera av partierna är samtidigt inte beredda att gå hela vägen och ingå i de oortodoxa konstellationer som kan skapa majoriteter i riksdagen.

Det nejsägandet skapar politisk instabilitet, gör det svårare att genomföra nödvändiga reformer, borgar för dåligt underbyggd politik och försvårar ansvarsutkrävande.

Hur partierna till höger reagerar på Vänsterpartiets trevare denna gång återstår i skrivande stund att se; enligt vissa uppgifter ska Moderaterna vara tveksamma.

Men frågeställningen lär dyka upp igen, förr snarare än senare. V hotar exempelvis med att försöka fälla hela regeringen om den driver igenom ett utredningsförslag om förändrad arbetsrätt.

Oavsett hur det går med just arbetsgivaravgiften för unga har Vänsterpartiet i alla fall påmint väljarna om en sak: Stefan Löfven regerar bara på partiets nåder.