Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

När ska regeringen inse allvaret i det som sker?

Förödelse efter sprängningen i Husby under natten till tisdagen.Foto: ALEX LJUNGDAHL
Polis vaktar platsen för sprängningen i Husby.Foto: ALEX LJUNGDAHL

Hittills har politikerna tagits på sängen av våldsutvecklingen.

Nu måste de ta höjd för att det kan bli ännu grövre.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

När ett bostadshus i Linköping utsattes för ett kraftigt bombdåd i juni 2019 framställdes det med rätta som något oerhört. Visst hade det skett en mycket kraftig och oroande ökning av sprängdåd i Sverige under åren fram till dess. Men då handlade det i regel om bangers och mindre laddningar. I Linköping hade någon däremot placerat ut upp till 20 kilo sprängmedel. Polisen talade om det kraftigaste bombdådet i Sverige på decennier.

Nu skriver vi januari 2020 och på bara ett par veckor har Stockholm upplevt tre kraftiga sprängdåd. Den 13 januari vid ett bostadshus på Östermalm och under natten till tisdagen vid flerfamiljshus i både Kista och Husby. 

Förvridna balkonger, huskroppar med gapande hål och chockade boende som tvingas ut på gatan mitt i natten - på kort tid har svenskar tvingats vänja sig vid bilder som tidigare främst var förknippade med krigszoner.

När experter försöker hitta paralleller till den kraftiga ökningen av sprängdåd i Sverige är det också i krigszoner de hamnar.

”Man får nog gå så långt som till Afghanistan om man ska försöka hitta en liknande situation”, sa Henrik Häggström, senior analytiker på Försvarshögskolan, till TV4 i november.

Låg uppklarningsprocent

Forskarna famlar fortfarande efter förklaringar till de ökande sprängdåden. Det är dock svårt att runda den låga uppklarningsprocenten av grova brott som utförs av organiserad brottslighet. I Stockholm klaras bara var femte gängmord upp, i Malmö blott var tionde. 

”Om sanktionerna inte är tillräckligt stora, det vill säga om inte de som är aktiva i de här konflikterna låses in, då kostar det inget att höja våldströskeln”, menade kriminologen Amir Rostami i DN i fjol.

Inte heller lagstiftaren håller jämna steg med våldsutvecklingen. Fram till nyligen var det till exempel lägre straff för innehav av handgranater än av vapen. 

Det handlar inte bara om att politikerna har vaknat upp för sent inför det allt råare våldet. Det har funnits - och finns fortfarande - ett motstånd inom delar av politiken mot att ge polisen skarpare verktyg mot brottsligheten. Regeringspartiet MP tycks sitta fast i ett tankemönster där det största hotet mot invånarnas frihet är att staten blir för stark - inte att gängkriminella spränger hus och skjuter på öppen gata.

Därför tog det lång tid innan polisen fick rätt att sätta upp övervakningskameror utan tillstånd och därför har andra länder fortfarande mer generösa regler. Därför får kommunala ordningsvakter inte verka på många platser i Stockholm - trots att kommunen och lokalpoliserna intygar att de behövs. Och därför har polisen numera små möjligheter att anhålla och häkta unga personer under 18 år.

Det är som att många politiker inte har tagit in vilken allvarlig situation som Sverige befinner sig i, hur exceptionell den våldsamma utvecklingen verkligen har varit. Sverige är nu ett avskräckande exempel dit utländska poliser och forskare reser för att lära sig hur man undviker utvecklingen.

Varifrån kommer sprängmedlen?

Polisen måste nu intensifiera sökandet efter gärningspersonerna - men också försöka ta reda på vilka grupper eller intressen som ser till att så mycket sprängmedel hamnar i fel händer. 

För det verkligt skrämmande är att det fortfarande kan bli värre. Hittills har ju våldsutvecklingen ständigt förvånat oss. De gängkriminella började med att skjuta varandra i benen och sedan i kroppen - numera skjuter man direkt i huvudet och ofta på öppen plats där allmänheten riskerar att skadas. 

Samma mönster syns när det gäller sprängdåden. Det började med bangers, gick vidare till handgranater och termosbomber - nu används även kraftiga laddningar som kan förstöra hela hus.

Efter nästan varje sprängdåd hörs ändå lättade tillrop över att inte fler har skadats. Men det beror inte bara på tur, än så länge tycks gärningsmännen rikta in sig på objekt - inte på människor.

Vad är egentligen planen om de börjar spränga för att döda? 

Fasaden riskerar att rasa efter sprängdådet.