Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

När S stoppar tiggeriet blir det moraliskt rätt

Att den tunga S-profilen Lars Stjernkvist i Norrköping vill införa tiggeritillstånd är symboliskt viktigt. Foto: TT NYHETSBYRÅN

Att en så tung S-profil som Lars Stjernkvist i Norrköping vill försvåra tiggeriet är symboliskt viktigt. Det är utmärkt att kommunerna går före när staten inte orkar ta tag i problemet.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Vellinge kommun i Skåne var först i landet med att införa ett lokalt tiggeriförbud. Efter ett antal bakslag i förvaltningsrätterna gav Högsta förvaltningsdomstolen oväntat grönt ljus till förbudet i december 2018. Sedan dess har ett antal kommuner följt efter, som Staffanstorp, Bromölla och Sölvesborg.

Det har i huvudsak rört sig om små, ideologiskt motiverade kommuner på den sydsvenska högerkanten. Betydligt mer intressant är vad som skulle kunna kallas den andra vågens tiggeriregleringar. 

Sedan knappt två veckor tillbaka råder tiggeriförbud i centrala delarna av Katrineholm medan det krävs tillstånd för att få tigga i Eskilstuna. Här talar vi om två sörmländska städer där S och M styr i en gemensam koalition.

Från peststämplad åsikt till mainstream

I måndags kom så beskedet att även Norrköping under ledning av Lars Stjernkvist har planer på att införa krav på tillstånd för att få tigga. Stjernkvist har tidigare varit partisekreterare inom S och är en av partiet tyngsta profiler. 

Ett annat sätt att uttrycka saken är att kampen mot tiggeriet håller på att bli god socialdemokratisk politik. 

Det säger mycket om det politiska Sverige. En ståndpunkt kan gå från att vara peststämplad till att bli mainstream inom loppet av ett år. Det avgörande är inte budskapet i sig, utan vem som framför det och vid vilken tidpunkt.

Räkna med att många kommuner nu lär följa efter. Tabut är brutet. Säkert finns det rentav de i Rosenbad och på Sveavägen 68 som nickar gillande åt utvecklingen. 

Nu finns det två modeller att välja mellan: Vellingemodellen (förbud) och Eskilstunamodellen (tillstånd). Den förra är ärligare och rakare med sitt uttryckliga förbud mot att tigga på vissa platser i kommunen. Den senare modellen förlitar sig på att byråkratiska hinder ska kväsa tiggeriet, men har åtminstone fördelen att etablera kontakt med de lokala tiggarna och avkräva dessa ID-handlingar. Det borde kunna verka avskräckande på en del människohandlare. 

Nej, ett förbud avhjälper inte fattigdomen i Rumänien

De som försvarar gatutiggeriet använder ofta det slappa argumentet om att förbud inte löser fattigdomen i Rumänien. Det är förstås helt korrekt. Men tiggeriet är sannerligen inte heller något svar på denna utsatta grupps situation - i synnerhet inte som många barn lämnas kvar i hemlandet utan närvarande föräldrar.

Det går inte längre att blunda för tiggeriets mörka baksidor. En rad domar vittnar om hur kriminella nätverk har satt i system att utnyttja skyddslösa människor runtom i landet. I juni dömdes exempelvis en 34-årig rumänsk medborgare för människohandel av hovrätten över Skåne och Blekinge. Mannen ska ha rekryterat två andra rumänska män att tigga i Malmö och sedan ha tagit alla pengar som offren tiggt ihop.

Det finns inget ädelt över att vara passiv inför denna destruktiva verksamhet. I brist på nationella initiativ i frågan gör kommunerna rätt som går före.

 

Rättelse: I en tidigare version betecknades Sölvesborg felaktigt som en skånsk kommun.