Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Naomi Abramowicz

Ung och oerfaren ingen styrka i politiken

Ebba Busch Thor blev partiledare som 28-åring. Foto: JANERIK HENRIKSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN
Anton Abele blev riksdagsledamot redan när han var 18 år. Foto: EMMA JOHANSSON
Aida Hadzialic blev den yngsta ministern någonsin. Foto: OLLE SPORRONG

Ett rynkfritt fejs behöver inte betyda att man har mer spännande idéer än om man har kråksparkar runt ögonen. 

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Ungdom är överskattat. Yngre saknar ofta självkännedom. De är orimligt kaxiga med tanke på sin ringa livserfarenhet. Dessutom har de inte hunnit samla på sig lika mycket kunskaper som sina äldre kolleger. Visst finns det unga som är kloka och begåvade, men alla under en viss ålder besitter inte per definition någon sorts magisk kvalitet. 

Jag är född 1988. Tro mig, jag vet vad jag pratar om. 

Ungdomsvurmen har tagit över allt fler arenor, inte minst politiken. Där gäller ju yngre, desto bättre. Det märks såväl i riksdagen som bland landets partiledare och ministrar. De senaste åren har flera Guiness-värdiga rekord slagits. 

Anton Abele yngsta riksdagsledamoten någonsin 

För sju år sedan fick Sverige sin yngsta riksdagsledamot någonsin när moderaten Anton Abele, känd för att ha startat Facebookgruppen ”Bevara oss från gatuvåldet”, kom in i riksdagen vid 18 års ålder. Tidigare ägdes titeln av nuvarande utbildningsminister Gustav Fridolin (MP). Han valdes in i riksdagen som 19-åring. Fridolin har varit något av en trendsättare. Han blev den yngsta partiledaren någonsin när han valdes till språkrör vid 28. Både Annie Lööf (C) och Ebba Busch Thor (KD) blev sedan partiledare i samma ålder. 2014 fick Sverige sin yngsta minister någonsin när Aida Hadzialic (S) tillträdde som gymnasieminister som 27-åring. 

Riksdagen har heller aldrig varit yngre än i dag. 2014 var snittåldern bland ledamöterna 45 år, internationellt sett var den 50 år. Under valrörelsen hade Socialdemokraterna till och med som uttalat mål att var fjärde riksdagsledamot skulle vara under 35 år. 

Varför det? Vilken särskild kompetens tillför man egentligen bara för att man inte har fyllt 35 år än? Det finns en föreställning om att den som har ett fräscht ansikte också har fräscha idéer. Det är inte bara trams, utan åldersbaserad identitetspolitik. 

Proffspolitiker ingen fördel 

Det finns flera nackdelar med att bli proffspolitiker i ung ålder, framför allt har man sällan något annat yrke att falla tillbaka på. Här måste två saker tilläggas. Ett: jag vet mycket väl att Gustav Fridolin har varit folkhögskolelärare. Det kan ingen ta ifrån honom. Och två: nej, PR-konsult eller lobbyist räknas inte. 

Den som behöver förlita sig på sina politiska kontakter för sin försörjning kan mycket väl bli mindre självständig gentemot såväl partiledningen som diverse intressegrupper, och än värre – bli mer lojal gentemot dem än mot väljarna. För man vill ju inte bränna några potentiella broar med nuvarande eller eventuella arbetsgivare. 

Finn Bengtsson, 61 år och riksdagsledamot för Moderaterna, är ett gott exempel på de grå tinningarnas styrka. Han är till yrket både professor i medicin och överläkare. Bengtsson var en högljudd motståndare till Decemberöverenskommelsen och uttalade sig kritiskt gentemot partiledningen, något som är ovanligt inom de toppstyrda Moderaterna. Hade han vågat göra det om han hade varit proffspolitiker med flera decennier kvar till pensionen? Det är inte lika säkert.  

Det vore nyttigt om fler unga skaffade sig ett riktigt jobb innan de vänder sig till politiken. Det finns alldeles för många politiker som har levt på att vara unga och lovande men sen visat sig vara ingetdera. Efter ett decennium eller två ersätts de av några nya underbarn, som kan precis lika lite. 

Det är problemet när ålder går före kompetens. Till slut förlorar man ungdomens rosiga kinder och människor börjar inse att man inte hade något att komma med från början. 

Läs också:

NAOMI ABRAMOWICZ: Sverige behöver fler sura tanter