Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Naomi Abramowicz

Systerskapet lika illa som gubbväldet

Madeleine Albright, USA:s första kvinnliga utrikesminister. Foto: Zach Gibson / AP/ TT
Ingen systerskapare skulle någonsin uppmuntra övriga medlemmar att stödja Marine Le Pen. Foto: Michael Probst / AP/ TT

Våga vägra bli tvångsansluten till systerskapet. Varför måste kvinnor stödja andra kvinnor bara för att de tillhör samma kön?

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Det finns en särskild tvångströja som enbart tilldelas kvinnor. Den kallas för systerskapet. Man kan inte välja om man vill tillhöra systerskapet eller inte. Nej, redan vid födseln är det tvångsanslutning till klubben.

Systerskapet förkroppsligas av citatet: "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra”. Det är något som brukar sägas av Madeleine Albright, USA:s första kvinnliga utrikesminister. Nu har frasen upprepats så många gånger att det har accepterats som en allmänt vedertagen sanning inom feministiska kretsar.

Systerskapet har fel

Med risk för att själv hamna i helvetet: Såväl Madeleine Albright som hennes medsystrar har fel.

Det är inget fel med att vara hjälpsam. Men varför ska kvinnor behöva hjälpa andra kvinnor bara för att de tillhör samma kön? Varför trumfar kön allt annat? Varför är det viktigare än andra egenskaper?

Män däremot, de förväntas inte hjälpa andra män. Nej, de har lyxen att kunna agera som människor i stället för företrädare för sitt kön. Kvinnor borde inte nekas den rätten.

 

Om man verkligen är intresserad av kvinnlig frigörelse borde man inte försöka tvinga in kvinnor i ännu en snäv roll, det finns tillräckligt många som det är.

Men det är precis vad systerskaparna gör. De tilldelar kvinnor en roll som de inte kan avsäga sig. Därför är systerskapet precis lika illa som gubbväldet.

Motpolerna har nämligen mer gemensamt än vad man kan tro vid en första anblick. Underförstått finns en idé om att lyfta fram det egna könet, på det andra könets bekostnad. Och i båda fall finns en tydlig idé om vad en kvinna bör göra och hur hon bör agera.

Enligt systerskapet ska hon vara solidarisk med sina medsystrar till varje pris.

Hon ska absolut inte kritisera andra kvinnor, särskilt inte offentligt. Den som gör det möts med misstänksamhet. Antingen är hon avundsjuk eller ett offer för jantelagen. Alternativt försöker hon göra sig en karriär genom att trampa på andra kvinnor. Det är det värsta man kan göra som medlem i systerskapet. Då är man inte bara osolidarisk, utan en könsförrädare också.

Regeln gäller dock inte om det rör sig om en kvinna som med lite god vilja kan klassas som rasist/fascist/nyliberal/sverigedemokrat.

Lex Marine Le Pen. Ingen systerskapare skulle någonsin uppmuntra övriga medlemmar att stödja henne bara för att hon har rätt kön.

Ska Le Pen stödjas för att hon är kvinna?

Precis som systerskapet ser gubbväldet också kvinnan som ett redskap, snarare än en människa. Hon är till för att uträtta deras ärenden och uppfylla deras behov. Kvinnan ska inte vara hotfull och hon ska definitivt inte utmana gubbsens position.

Varför skulle det ena vara bättre än det andra? Det som gör systerskapet farligare är att dess företrädare tror sig bidra till kvinnans befrielse. I själva verket gör de tvärtom.

Problemet med systerskapet är att det är hart när omöjligt att lämna klubben. Men nu avsäger jag mig härmed mitt medlemskap och lämnar in tvångströjan.

Efter en tids moget övervägande har jag kommit fram till att det är dig – inte mig – det är fel på. Tack och hej, systerskapet!

Läs också:

Det är inte synd om duktiga Birgitta

Sverige behöver fler sura tanter

 

Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.