Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Naomi Abramowicz

Så skapades ett gyllene läge för SD

Foto: PATRIK C ÖSTERBERG / IBL

Hur kommer det sig att SD har kunnat växa explosionsartat i världens mest progressiva land? Före detta Timbrochefen Markus Uvell försöker förklara varför i sin nya bok Bakslaget. 

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010 har partiet bara fortsatt att växa. Enligt DN/Ipsos junimätning hade 20 procent av de svarande röstat på SD, om det var val i dag, och blir därmed näst största parti. 

Det enda som är säkert inför höstens val är att SD kommer att få ett bättre valresultat än sist. Detta trots kändisars, mediepersonligheters, proffstyckares och politikers många försök att övertyga SD:s väljare att rösta på ett annat alternativ, egentligen vilket som helst. 

Försöken har växlat mellan banala – ”Fuck SD” – till mer sofistikerade varianter där SD:s politik och förslag har dissekerats och konsekvenserna utvärderats. Det har oavsett inte hjälpt. 

Problemet är att få har varit genuint intresserade av att ta sig an Sverigedemokraternas framgångar och följare på ett fördomsfritt sätt. Ett undantag är Markus Uvell, självtitulerad lobbyist och före detta chef på tankesmedjan Timbro, som både har skrivit böcker och artiklar om fenomenet SD.

Bakslaget beskriver SD:s framfart 

Ironiskt nog blev Uvell sparkad från sitt tidigare jobb på en välrenommerad PR-byrå för att han åt middag med en riksdagsledamot från Sverigedemokraterna. Kanske bedrev han enbart fältstudier inför sin nya bok Bakslaget (Timbro förlag), som handlar om hur och varför Sverigedemokraterna har kunnat växa sig stora i världens mest toleranta och progressiva land.

Uvell tycker att man gör det för lätt för sig om man enbart tror att det är invandringen och den förda migrationspolitiken som har lett till SD:s framfart. Han menar att frågan är större än så och att det handlar om att samtidsdebatten har radikaliserats på ett sätt som framstår som apart för många väljare. 

Det politiska samtalet har kretsat för mycket kring perifera frågor som normkritik, identitetspolitik och klimatångest i stället för sådana som väljare berörs av i vardagen. På så sätt har det skapats en förtroendeklyfta mellan ett medialt och politiskt radikalt etablissemang och en mer konservativ väljarkår.

Invandring är inte allt 

Även om Uvell menar att migrationsfrågan inte bör överskattas ignorerar han den inte. Han anger den som ett av de främsta exemplen på områden där det har funnits ett betydande glapp, där eliten har varit mycket mer radikal än befolkningen. 

Innan tvärvändningen hösten 2015 fanns det knappt några ledande politiska företrädare utanför Sverigedemokraterna som pratade om problemen som kan uppstå som en konsekvens av generös invandring. Det bidrog också till att väljarna länge saknade valmöjligheter om de ville rösta på ett politiskt alternativ som verkade för en restriktiv invandringspolitik. SD var det enda valet. 

Överskatta inte SD:s betydelse 

En av Uvells mest intressanta poänger är att han anser att SD:s betydelse ofta överskattas i debatten. Det är inte partiet i sig som har skapat skiftet i opinionen, snarare har de kunnat dra nytta av de förändringarna som har uppstått. 

Det är en rimlig tolkning. Både S och M har låtit bli att vårda sin mer konservativa väljarbas under 2010-talet. Tidigare har både Socialdemokraterna och Moderaterna härbärgerat och tagit hänsyn till en konservativ opinion inom partierna, inte minst när det har gällt migration. Kanske är det en av de viktigaste lärdomarna, att det får konsekvenser när partier inte vårdar sina väljare.

 

Läs också: 

LINDA NORDLUND: SD kan bli näst störst  

Släpp SD-fixeringen