Naomi Abramowicz
”P1-morgon bjuder på de senaste nyheterna, men vi nöjer oss inte där. Vi tar nyheterna djupare!”.
Så beskrivs P1-morgon på Sveriges Radios hemsida. Ja, programmet tar sannerligen nyheterna djupare – ända in i armhålan.
Från en av public services främsta institutioner kan man förvänta sig en viss klass, en viss standard. Den gångna sommaren har bevisat att så icke är fallet.
Torsdagen den 16 juli hade P1-morgon ett sex minuter långt inslag titulerat "Det laddade håret". Handlade det om kvinnor som täcker håret inom islam och judendomen? Eller om män i religiösa diktaturer som straffas på grund av att de inte har skägg?
Ack nej. I stället kretsade programmet kring kvinnor som färgar håret i armhålan i kulörta nyanser. Camilla Flink, en konstnär som har studerat kroppsbehåring, intervjuades om den nya trenden som är särskilt stor i USA. Det är ett uttryck för frihet och självständighet, menade Flink.
I måndags hade P1-morgon ett inslag på sju minuter om vithetsnormen på Apoteket. Det vill säga att det inte finns plåster i fler hudfärger, utan att majoriteten är beiga. Paula Dahlberg, som bloggar på vardagsrasismen.nu, menade att Apotekets utbud präglas av den rådande vithetsnormen. Det räcker inte med genomskinliga plåster, ansåg Dahlberg. Utan det behövs representation även på plåsterhyllan.
På onsdagen kunde morgonpigga lyssnare dessutom höra en tre minuter lång retorisk analys i Kulturnytt av artisten Little Jinders tal på Grammisgalan. Nå, hur var tacktalet? Det motsvarade publikens förväntningar. Det konstaterade Edith Backlund som hade skrivit en kandidatuppsats i retorik på Södertörns högskola (var annars?) om några av tacktalen på den senaste Grammisgalan.
Hår i armhålan, rasistiska plåster och därtill analys av Little Jinders tal i Kulturnytt. Är det lämpliga ämnen för nyhetsprogram som ska gå på djupet? Är det den typen av kvalitetsjournalistik som medborgarna ska tvingas att finansiera genom den numera 2216 kronor dyra tv-licensen?
Det finns redan gott om program inom public services radioutbud som ägnar sig åt kvalificerat trams. Det råder ingen brist på mer lättsam underhållning. Den som är intresserad kan slå på P3 i princip närsomhelst. Där kan lyssnarna få sitt lystmäte, och mer därtill, av diskussioner som rör ämnen av typen färgglad kroppsbehåring och det beiga plåsterutbudet.
Däremot är det ont om seriösa och djuplodande nyhetsprogram i radio. Sådana som engagerar, bildar och fördjupar lyssnarens kunskaper. Precis sådana som public service ska och bör leverera för att legitimera sin existens.
Det verkar som att en del av inslagsproducenterna i public services nyhetsprogram har drabbats av en sjukdom som plågar allt för många som arbetar i allmänhetens tjänst - behagsjuka. Det finns en föreställning om att man måste vara nere med kidsen och plocka poäng hos diverse hipsters inom sociala medier för att vara relevant och tilltalande.
Inget kunde vara mindre sant. Tvärtom riskerar man att alienera en stor del av publiken. Den som är genuint intresserad av nyheter rattar in P1 på morgonen för att höra om den senaste utvecklingen i världen, inte den senaste utvecklingen på Södertörns högskola.
Snälla P1-morgon, låt oss slippa armhåleskådning i allmänhetens tjänst i fortsättningen.